KRÖNIKA Det är tid för skolavslutning i hela landet, och i Floda. Vi kan se dem framför oss, alla barnen och de unga som släpps ut på grönbete.
Lite högtidliga och glada över sin nyvunna frihet och ett avslutat skolår. Med drömmar om allt som ska hända under det långa sommarlovet.
För de yngsta är det nästan oändligt. Precis som det är jättelänge sedan de började skolan och påbörjade arbetet med att lära sig läsa och skriva.
Ett stort arbete som håller på att förändra deras bild av omvärlden.
NÅGRA AV DEM kunde redan läsa när de började skolan. Fler och fler barn lär sig läsa tidigt utan formell skolundervisning. Konstigt vore det annars. De växer upp i en värld full av texter, i ett textsamhälle med skyltar, böcker med bilder, TV, Ipad etc.
Små barn är utrustade med en fantastisk förmåga att tänka, pröva, öva och lära sig i den miljö som omger dem. De gör det koncentrerat och fokuserat. Titta på dem på en lekplats, eller var som helst, så ser ni hur de jobbar och lekarbetar.
NÄR JAG BÖRJADE skolan på 50-talet skulle barnen helst inte kunna läsa när de steg över tröskeln till skolan. Det var bara enstaka barn, som ingen kunde hindra, som lärt sig läsa. På den tiden, och fortfarande, talade man om en läsmognad som ansågs infalla vid sju års ålder i Sverige. I en del andra länder, som till exempel England, inföll den i femårsåldern.
”VISSTE NI ATT DET är lättare och roligare att lära sig läsa när man är två år än när man är sju? Det låter som nån löjlig slogan uppfunnen av någon smart läromedelsfabrikant. Men i slutet av 1700-talet visste man det, under den gryende romantiken, den vildvuxna fantasins, fantasteriets och känslans epok, då man också upptäckte barnet och barndomen, man kände till det till och med i vårt land.”
Så skriver Ragnhild Söderberg, den första professorn i Sverige med inriktning på barnets tidiga språkutveckling. Och hon har visat i sin fältforskning och i sina böcker att det stämmer.
Egentligen handlade sjuårsåldern inte om läsmognad, utan om att barnen på den tiden själva skulle kunna ta sig till och från skolan. Många var mycket fattiga, uselt klädda för regn och snö, blåst och kyla, och vägen kunde vara lång. Dessutom hämtade undervisningen, som ofta sköttes av gamla knektar och klockare, sina metoder från den gamla latinskolan och arbetade med långa krångliga ramsor som barnen skulle lära sig utantill.
DET ÄR EN FÖRGÅNGEN tid och vi har alla fått det mycket bättre. Barnen betraktas inte längre som små vuxna som ska delta i vuxenarbetet. Vi omhuldar barndomen som något särskilt. Barn ska få vara barn. Samtidigt som barndomen naggas i kanten på olika sätt, tänker jag, när jag ser små pojkar klädda i samma kläder som jag sitta och arbeta med samma Ipad som jag. Då kan jag ännu mindre förstå varför vi inte med väl valda metoder, innan deras självbild av omnipotens övergår i sårbarhet, hjälper dem att lära sig läsa.
Det är en gammal sanning att det finns ett tydligt samband mellan läsförmåga och skolframgång.
Jan Henning Pettersson