Häromdagen kom jag hem från blomsterbutiken med en ny vacker Klematis.
De är så vackra när de fyller väggen med sin fina blommor och när jag fick en ”lucka” i min ena rabatt så var valet enkelt. Det fick bli en ny Klematis.
På vägen ut gick jag förbi spaljeérna och hade tänkt mig en enkel vit i trä som var ihopfällbar. Jag hittade dem direkt och kikade på prislappen. Trehundra kronor!
Det är ju mer än dubbelt så mycket som själva blomman. Hutlöst dyrt för lite pinnar. Det där kan jag lika gärna göra själv.
Sagt och gjort. Nästa dag åker jag till brädgården.
Jag plockar ut de brädor som jag vill ha, står och räknar och funderar på hur mycket jag kan få ut av en bräda maximalt. Så billigt som möjligt vill jag komma undan med.
Till slut bestämmer jag mig för att 3st räcker. De kostar en hundring! Jag visste väl att jag kunde bygga en själv för betydligt mindre än 300:-.

Väl hemma så mäter jag och räknar ut, sågar och sågar och mäter igen. Vi har en eldriven gersåg så själva sågandet går snabbt och enkelt. Sedan är det bara skruvandet kvar. Hämtar skruvdragaren och börjar leta efter ett borr som passar. Jag letar och letar men kan inte hitta något. Då minns jag att just det borret gick ju av förra sommaren när jag byggde min blomsterställning. Det blir till att köpa nytt!
Väl hemma igen sätter jag i borret, mäter ut vart jag ska borra och trycker på knappen. Den går sakta, sakta genom träet för att stanna precis när första hålet var borrat. Slut på batteri.
-Åh, såklart! Självklart ska det hända just när jag ska borra. Går in och sätter batteriet på laddning och går ut till spaljén igen. Lägger ut den precis så som jag vill ha den och skruvar i första skruven för hand. Ser framför mig hur snabbt den hade kunnat vara färdig om batteriet varit laddat. Äsch, jag behöver väl ingen borrmaskin? Otålig som jag är, avskyr att vänta, så bestämmer jag mig för att prova utan skruvdragaren.
Jag går in och hämtar en grövre spik istället som jag bankar ner där jag vill sätta skruven. Drar ur den igen och skruvar för hand ner nästa skruv. Och nästa. Det här går riktigt bra. Jag behöver ingen skruvdragare!
En halvtimme senare är den ihopskruvad.
Hämtar målarfärgen och målar den vit och fin. Solen skiner och det är riktigt hett där jag står och målar. Blir genomsvettig, men är envis som en åsna som alltid och fullföljer mitt arbete.
Tur vi har så nära till Sävelången, det blir ett långt skönt dopp efter målandet.
Och nu hänger den där på väggen så vit och fin. Min nya klematis börjar sin väg uppåt och det är med lite stolthet som jag tittar på just den spaljén.
Den är väldigt lik de andra jag har, men just den här har jag gjort helt själv och det gör mig faktiskt lite stolt. Jag kommer nog alltid tycka bäst om just den här spaljén.
Skruvdragaren var såklart färdigladdad ungefär samtidigt som jag hade skruvat färdigt. Men det finns ett ordspråk som verkligen inte passar in till mig som person, och som jag fått påpekat många gånger i mitt liv.
”Tålamod är en dygd” – Men DET är något jag INTE är bra på!
Josefine Myrhill