Debatt: En reformerad konstitution är en förutsättning för en stabil demokrati

Under åren 1994–2002 satt jag i riksdagen för kristdemokraterna, de fyra sista som vice ordförande i lagutskottet (numera civilutskottet). Mina egna erfarenheter ligger till grund för betraktelserna i denna uppsats. Rent allmänt kan man notera att konstitutionella frågor inte är föremål för någon mer allmän debatt även om det stundtals sticker upp en och annan synpunkt eller till och med en debattbok.

Senast gav före detta riksdagsledamoten och docenten i Lund Anne-Marie Pålsson ut en debattbok under titeln ”Knapptryckarkompaniet”. Före detta ordföranden i Högsta domstolen skrev 2012 en debattartikel i Vänbok till Sten Heckscher med titeln ”En Senat i Sverige”.

Demokrati får aldrig tas för given utan institutet måste bearbetas kontinuerligt. Det är oerhört viktigt att medborgarna från tid till annan har fullt förtroende för demokratin och dess institutioner. I slutet av 1920-talet under Weimarrepubliken hade medborgarna i Tyskland tappat förtroendet för riksdagens sätt att fungera. I riksdagen fanns 29 politiska partier representerade och detta skapade ett politiskt kaos som senare nazisterna under hand utnyttjade till sin fördel. Man tog över makten i denna stormakt på förhållandevis kort tid. Jämförelsen skall inte hårdras men i alla stater måste man städse vara vaksam och bearbeta och utveckla de demokratiska institutionerna.

Demokrati är ett styrelseskick som vi alla tar för givet och innebär att alla landets myndiga medborgare har rösträtt. En person är lika med en röst. Rösterna leder fram till att ett antal personer röstas in i riksdagen. I Sverige har vi 349 ledamöter som i sin i tur fattar politiska beslut i huvudsak efter val med enkel majoritet. Egentligen en ganska rak ordning. Enligt konstitutionen har riksdagen vid majoritetsval en oerhört stark makt. Grundlagarna innefattar vissa begränsningar och inriktningar men i det stora hela har riksdagens majoritet makt att bestämma om det mesta i riket. Självfallet är det då av största vikt att konstitutionen främjar ett sakligt och korrekt beslutsfattande som främjar hela samhällets bästa, det så kallade gemensamma goda.

För att demokratin ska fungera måste i grunden utbildningsväsendet vara väl utvecklat så att alla människor har en gedigen grundutbildning. Därutöver måste media på något sätt arbeta under ett judiciellt ansvar. Som det nu är kan media i stort sett förmedla vilka budskap som helst utan att den enskilde kan göra mycket åt detta. I det moderna samhället har man inte några hos människorna förankrade motkrafter varför media får en helt dominerande roll. Kyrkan har inte längre något inflytande och även fackföreningsrörelsen har tappat sin förmåga att leda sina medlemmar. Idrottsrörelsen har ett visst inflytande men egentligen bara på elitnivå. De politiska partierna har svårare och svårare att engagera enskilda människor. Över huvud taget är det ideella engagemanget i samhället idag högst begränsat. Ett urholkat tjänstemannaansvar urgröper också demokratins bärkraft. JO-ämbetet har så vitt jag kunnat utröna idag inget egentligt samhällsinflytande.

Det är angeläget att i vår kultur höja statusen på politisk verksamhet. Detta skulle bland annat kunna ske genom att riksdagens ledamöter minskas med 100 personer till 249. Minskningen skulle kunna medföra att ledamöterna erhåller bättre ekonomiska villkor. Ett förhållande som då skulle kunna åtgärdas är att varje ledamot erhåller åtminstone en politisk sekreterare. Som det är idag är ledamöterna helt hänvisade till partikanslierna och riksdagens utredningstjänst. Partikanslierna styrs av partiledningen och det är mycket svårt för enskilda ledamöter att agera på egen hand. Det är viktigt att man kommer ifrån kvoteringstänkande och istället ser till den enskilda ledamotens kompetens. En engagerad, kunnig och insiktsfull person är betydligt viktigare för ett fungerande riksdagsarbete än om vederbörande tekniskt sätt kommer från en viss landsända, representerar något särskilt kön eller stämmer in på en förutbestämd ålderskategori.

Ytterligare en åtgärd som skulle höja den politiska statusen på verksamheten i riksdagen är att föreskriva en åldersgräns om 30 år för att vara valbar till riksdagen. Det är inte rimligt att personer skall agera i kammaren med lagstiftning i stort sett i alla frågor utan att själv ha varit verksam ute i samhället under ett antal år.

Ett annat fenomen som bör åtgärdas är debattekniken i kammaren. Talmannen skulle vara betydligt strängare när det gäller en talares förhållande till anmält debattämne. Icke relevanta utsvävningar borde ej tolereras. Sakligt motiverade tidsbegränsningar borde införas.

För att det politiska systemet skall bli trovärdigt och respekterat krävs att politikens företrädare är ärliga och sanningsenliga. Enligt min mening har på senare år insmugit sig ett oskick att från tid till annan tillgripa lögnen som politiskt redskap. Det förhåller sig så att människan som social varelse alltid verkat i grupp. Om detta skall fungera måste man ha tillit till varandra och detta förutsätter ett hederligt och redbart agerande.

I civiliserade stater har allt sedan urminnes tid sanningskravet varit framträdande och avgörande. Enligt min mening bör man börja med agerandet i riksdagens kammare. Den officiella debatten i kammaren skall ske med ett oavvisligt krav på sanningsenlighet. Sanningen skall vara absolut och stå i överensstämmelse med Kants krav på det kategoriska imperativet, vilket kräver sanning enligt pliktens postulat. Sålunda duger inte Benthams utilitarism, det vill säga ett krav som är relativt och föremål för en nyttokalkyl. Satsen att ändamålet helgar medlen är inte till fyllest. Ett absolut sanningskrav kräver inte att man i alla lägen sanningsenligt måste yppa allt vad man känner till, men det man säger måste vara sant.

ROLF ÅBJÖRNSSON

Rolf Åbjörnsson har sedan 1972 varit verksam som advokat med huvudsaklig inriktning på insolvensrätt. Rolf har varit ordförande i Konkursförvaltarkollegiernas Förening och han har varit styrelseledamot i flera bolag och dessutom varit riksdagsledamot för Kristdemokraterna 1994 – 2002 och vice ordförande i lagutskottet. Redaktör för Insolvensrättslig Tidskrift.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Tidigare Historien

Lerums kommun i topp

Nästa Berättelse

Centrumföreningen – nu över 100 medlemmar

Senaste artiklarna