Om du tycker att huset vid rondellen i Stenkullen utgör en sorglig syn kan vi meddela att insidan är rena rama skräckupplevelsen.
Vänner av byggnadsvård får tårar i ögonen vid anblicken av kåken som en gång i tiden måste ha varit ett vackert hus med fina snickeridetaljer. Inklämd på en liten tomtslamsa mellan väg och järnvägsspår har byggnaden fått förfalla i åratal.
I vardagsrummet står ett flertal utbrända bilvrak. Inredningen är sönderslagen och det luktar kort sagt inget vidare. Krossat glas, rostigt skrot, graffiti, trasiga wc-stolar och mängder med allsköns skräp, i och omkring huset, för tankarna till en soptipp.
Knappast någon lämplig lekstuga. Ändå tycks det vara just detta som huset används till – en lekstuga för buset.
Eller?
DET SKA VISA SIG ATT huset i Stenkullen faktiskt var bebott ända fram tills för fem år sedan då ägaren, en drygt 71-årig man, avled. Och det mitt under en pågående ägartvist.
Mannen som hette Rolf var något av ett original. Det sägs att han för länge sedan hade en kemikalieaffär i Sävedalen. Och att han älskade gamla bilar.
Det sista är inget att tvivla på. När Rolf dog stod han som registrerad ägare till 26 stycken – alla med körförbud. Några av dem förvarade han hemma i huset i Stenkullen. För att få in bilarna i huset hade Rolf sågat upp en bred dörr på baksidan där han med hjälp av en ramp kunde köra upp, rakt in i vardagsrummet.
De bilar som fortfarande står kvar är inte mycket att ha. Plundrare lär ha härjat i fastigheten under årens lopp, bland annat ska en VW Karmann Ghia har försvunnit ur skjulet under mystiska omständigheter. Inte för att den på något vis var i toppskick, men reservdelar till gamla bilar har ju alltid ett värde.
-En kompis till mig ville en gång köpa en gammal Saab som Rolf hade, men han ville inte sälja någonting. Han bara samlade.
Det berättar Christer Gustafsson, som äger en verkstad i Stenkullens industriområde.
-Min fru jobbade på Spelhörnan i Stenkullen dit Rolf brukade komma. Han var förstås lite udda men hon tyckte ändå att han gav ett trevligt intryck. Sina pengar förvarade han i en gammal snusask.
Överlag beskrivs Rolf av folk i närområdet som något av en enstöring, en person som ingen egentligen kände. Egensinnig, ja. Men inte kriminell. Möjligtvis hade han en del tvivelaktiga bekanta.
I BÖRJAN AV NITTIOTALET fick Rolf problem med kronofogden och huset såldes på exekutiv auktion. Som ny ägare stod en person i Varberg. Rolf fick ändå fortsätta nyttja huset, men när förelägganden om vite för nedskräpning började droppa in till den nye ägaren tog historien en annan vändning.
Snart hamnade tvisten i tingsrätten.
Den 22 december 2009 fastslås domen i Alingsås tingsrätt: Rolf har mer äganderätt till fastigheten än mannen i Varberg.
Men då är Rolf redan död. Han avlider den 19 december 2009, tre dagar innan domen meddelas, på övervåningen i det fönsterlösa huset som också blivit ett tillhåll för fåglar och katter.
Sedan 2010 ägs fastigheten av dödsboet efter Rolf. En av de två delägarna i dödsboet är en 74-årig dam i södra Skåne. Det är Rolfs ena syster. Först vill hon inte gärna prata om huset och det negativa arvet, utan suckar och hänvisar till Lerums kommun och Trafikverket. Vid ett senare tillfälle berättar hon att det bara har varit ett elände med huset efter hennes bror och att hon helst vill ha ett avslut på historien.
Det är inte svårt att förstå henne.
ANNA OLVÉN ÄR MARKFÖRHANDLARE på Trafikverket och känner väl till huset i Stenkullen.
-Vi ska bygga ut järnvägen i Stenkullen med ett nytt förbigångsspår, berättar hon.
Järnvägsplanen som blev antagen i år innebär att Trafikverket har skyldighet att lösa in fastigheten samt att riva byggnaden. Vilket de också planerar att göra.
-Planen är att utbyggnaden av spåret ska komma igång sommaren 2015, säger Anna Olvén.
Tomten har för dem ett strategiskt läge till de olika teknikbyggnader som ska byggas i anslutning till järnvägen.
Kommunen då, vad har de att säga om huset? Vem ansvarar egentligen för fastigheter som blir sanitära olägenheter?
Lerny Hermansson, bygglovschef i Lerum, berättar att Lerums kommun sedan slutet av åttiotalet har drivit frågor till fastighetsägaren i Stenkullen. Både från byggnadsnämnden och miljönämnden.
-Man kan rikta föreläggande om underhållsutredning eller utfärda rivningsföreläggande. Dessa riktas till fastighetsägarna, i detta fall till dödsboet, förklarar han.
Om det är akuta brister så kan man ta hjälp av polisen och i vissa fall av räddningstjänsten. I övrigt sker tillsyn av förfallna byggnader med stöd i PBL, plan- och bygglagens elfte kapitel.
Och när det gäller huset i Stenkullen, vad händer?
-I november kommer Miljö- och byggnadsnämnden att förelägga dödsboet med vite om uppsnyggning och rivning av förrådet.
Att Trafikverket ska lösa in byggnaden har inte bygglovschefen fått kännedom om när FlodaNyheter.se tar kontakt.
Men, undrar man, vad är poängen att skicka förelägganden om vite till någon som inte har några pengar? Och vore inte det bästa att kommunen köpte fastigheten av dödsboet, rev huset och sedan sålde tomten till Trafikverket? Det har snart gått fem år sedan Rolf dog.
Så enkelt är det tydligen inte.
– En kommun får inte agera hur som helst på privata fastigheter, menar Hermansson, och tillägger att ingen vill väl ha besök av en städpatrull på sin egen fastighet bara för att grannen anser att den är ovårdad.
-Man måste göra detta den krångliga och formella vägen. Alla beslut är överklagningsbara och det räcker att någon enda mening är felaktigt formulerad så upphävs beslutet och man får börja om igen. Bygglovsenheten får in hundratals ärenden där det klagas på oordning, dagvattenproblem och olovligt byggande, säger Lerny Hermansson.
INOM KORT LÄR HUSET i Stenkullen vara borta. Järnvägen byggs ut, Rolfs syster kan gå vidare i livet och ingen behöver längre grubbla över den förfallna villan.
Rolf själv må vila i frid. Snart får han sällskap av sina älskade skrotbilar.
TEXT & BILD: GITTAN ÖHMAN
Klicka på en bild för bildspel: