”Gängen skiter i oss och våra värderingar … Och brutaliteten… ”, en bekymrad åklagare Thomas Ahlstrand, skriver om det i GP den 21/11-16. Alla vet hur det är! En artikel som denna behöver ingen dokumenterad lägesbeskrivning. Nu beskrivs det svenska rättssamhället som helt handfallet. För Ahlstarnd är läget en gåta, det kan kanske lösa sig med tiden.
Ahlstrand skriver om klaner. Med min erfarenhet om hur klaner fungerar från tre år i Afrika är vad som nu sker i Sverige ingen gåta. Klaner har egna rättssystem och dessa har ofta andra sanktioner än fängelser och är därmed mycket effektiva.
Kanske blir detta begripligare om jag påstår att det i 55 av våra 186 utanförskapsområden är som det var här i Norden på vikingatiden. Jag rekommenderar ”Njals saga” om någon inte är bekant med hur det var för 1 000 år sedan. På tinget dömdes bot enligt prislista för mansdråp och ofta kunde tvister sluta i holmgång, kämpar slogs till en dog. Man kunde dömas fredlös och då fanns valet att lämna landet eller vara kvar och dödas av de förfördelade. När tingets dom inte godtogs kunde blodshämnd mellan grupper pågå länge. Fängelser fanns inte på den tiden. Det var ett mycket pragmatiskt och hårt rättssystem.
Utanför dessa utanförskapsområden är det mjukare? Efter studentrevolten 1968 och i det socialistiska samhälle som växt fram därefter var tanken att brottslingar var sjuka och skulle vårdas och rehabiliteras. Våra fängelser blev kriminalvård. Så fort någon idag framför synpunkter om hårdare tag står vänsterdebattörerna på kö och säger att ingen blir bättre av att sitta i fängelse. För snart två år sedan publicerades att 560 dömda brottslingar har sluppit avtjäna straff i fängelse genom att de inte har infunnit sig. Våra domstolar ger mängdrabatter. I vårt samhälle är bovarna hjältarna i egenskap av att betraktas som en ”svag grupp” och vänsterns humanister älskar att dalta med svaga grupper. Polis som ingriper undersöks noga av vänsterjournalister om de inte provocerat fram brott och borgerliga media rycks aningslöst med i denna hetsjakt. Därför har polisen inget medborgarstöd.
Harare i Zimbabwe, som var min hemstad under tre år efter befrielsen 1983 var ytmässigt stor och bestod av stadskärna och ett antal stadsdelar. När man parkerade i en sådan för att gå på restaurang eller bio dök ”grabbarna” upp och det var mest tonåringar över femton år. Alla visste att det var den på stället härskande klanens polis. Man fick reda på att detta var deras torg och frågan om bilen var min. Jag visste att jag skulle svara ja och fråga om de ville se efter den åt mig och taxan var 50 cent. Sedan skulle de ha 50 cent till, när jag kom tillbaka. De var där då och bilen alltid orörd. I stadsdelens topp fanns hövdingen och den religiösa ledaren (medicinmannen) och dessutom en kommunistisk politruk som var Mugabes handgångne man. Så var det också ute i övriga städer, byar och landsbygd. Min uppgift var att resa runt och kartlägga alla kommuners ekonomiska redovisning. Jag mötte ofta dessa tre dignitärer vars motsvarigheter Mona Sahlin umgåtts med länge här i Sverige förmodligen helt ovetande om deras dolda agendor.
Nu möter svensk polis dessa ”grabbar” i våra utanförskapsområden och det kastas sten och däck skärs sönder på polisbilar och i tidningar är polisen provokatörer. Inget av detta sker utan klanledningens överinseende och de betraktar där de bor som sitt revir. Jag säger revir för en lärdom från Zimbabwe var också att folk i klaner saknar rumslig uppfattning till skillnad från oss västerlänningar. Där man är i flertal bestämmer man i kraft av klanens rättssystem. Ingen anses heller kunna äga mark utan sådan kan ”grabbas”. Det har Zimbabwes vita farmare fått erfara. De trodde man kunde äga något i klanland.
I Uppdrag granskning visades för några år sedan vad som hände då Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu och Janne Josefsson vandrade i ett av stadens utanförskapsområden. Grabbarna dök upp och frågade vad de gjorde på deras gata. Reepalu blev mäkta förgrymmad och frågade vad de menade. Han och Josefsson begrep ingenting, som de flesta tittare.
En uppgift i Zimbabwe var att införa det svenska kommunbegreppet, vilket inte visade sig möjligt då mental rumsuppfattning saknades. Det gick så långt att jag vecklade ut kartor över Zimbabwe inför min utredningsgrupp, satte ner fingret på måfå och frågade i vilken kommun jag befann mig. Det tog timmar att lära dem vad en karta var och efter en lång diskussion fick jag reda på att det inte var någon kommun där jag satt ner fingret för det bodde ingen där. Men hade det gjort det hade jag fått reda på vilken klan och kommun det var.
Vi är uppfostrade att tänka rumsligt. Det är inte klanfolk. Vi har ett offentligt rättssystem inom Sveriges gränser och har fängelser. Klaner har andra sanktioner, som i Njals saga, i brist på rumsuppfattning och i vårt socialistiska samhälle där ägandet efter 68-revolten är mycket försvagat passar det som hand i handske för klaner att slå sig ner och ta över områden. I vänstermedia är det fråga om gängrelaterat våld. Visst finns sådant men det är också fråga om något annat, som de sju partierna saknar förmågan eller inte vill förstå då många invandrade svenskar har rösträtt.
Därför har aldrig tanken förts fram att det vi ser nu är en konkurrens mellan olika rättssystem och att teorin för sådana säger att systemet med de strängaste påföljderna vinner. Det sägs att ingen fälls för ingen vågar vittna. Igen säger rättsteorin att folk visst vittnar men bara i systemet med de strängaste straffen. Vilket system förlorar nu snabbt i konkurrenskraft? Denna teori ser också gäng som når positionen att kunna påverka sin omgivning som ett konkurrerande rättssystem. Därmed kan teoretiskt sett redan ett relativt litet gäng med omgivningen acceptans ses som en kriminell gruppering med ett eget rättssystem.
Vad sysselsätter höga jurister i Sverige? Vad man minns mest så ältades det mycket om Sture Bergwall, tidigare Thomas Quick var skyldig eller inte? Är det den mest angelägna frågan med så många ouppklarade mord? Bättre vore väl om höga lagmän som Göran Lambertz, Anne Ramberg & Co även tar matchen med vänstern i Sverige och punkterar deras 68-drömmar om brottslingar som sjuka människor. Eller är de vänster och identitetspolitiker? I så fall är det illa för landet!
Få västerländska demokratier skulle tillåta parallella rättssystem inom sina gränser. Varför gör vi det? Förmodligen för att vi inte begriper bättre. Ta hjälp av utländsk expertis och städa bort rättsflummet! Det finns västerländska demokratier där landets rättssystem fortfarande upprätthåller strikt monopolmakt. Där används fängelser och framför allt som i Njals saga blir man dömd fredlös. Inför det senare hotet, att hela familjen blir utvisad, vittnar de flesta till det offentliga rättssystemet. Det sker i andra västerländska länder. Det är denna tuffa rättsliga sanktion som åklagare Thomas Ahlstrand inte har tillgång till och som han inte heller kommer att få tillgång till så länge de sju partierna eller etablissemanget härskar.
Se denna artikel som en diagnos på rättsläget i Sverige. De flesta som ställs inför en oväntad diagnos förnekar den, tiden går och läget förvärras. Det är sällan som exempelvis en missbrukare tvärslutar på förnuftsmässiga grunder. När känslorna är med så måste tiden få gå tills saklig insikt också nås av upplevda skäl och ett behandlingsfönster öppnas. Det kommer det att också göra när det gäller att inse allvaret för rättsläget i Sverige men för varje dag som går ökar kostnaderna för det offentliga för att återupprätta rättssystemets monopolmakt. Har Sverige resurser när tiden blir mogen och får polisen medborgarnas stöd? Ja, om politikerna utrustar rättssystemet med erforderliga maktmedel, dvs omedelbar utvisning av hela familjer vid rättstrots. Ställ dem inför val av rättssystem. Ge dem inte möjligheten att välja ”sitt eget”.

Hans Jensevik
Nationalekonom och samhällsdebattör.
Hans har ett förflutet som universitetslärare och forskare, storstadsutredare, kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun och var under 25 år VD för Svensk Kommunrating.