Lia Ghilardi, stadsutvecklare och kulturell planerare, kommer till medskapandegruppen i Gråbo den 29 november, 16:00 – 20:30,  Centrumkyrkan Gråbo
Anmälan till info@medskapandegruppen.se, senast den 25 nov.

Lia Ghilardi är grundare av Noema, en Londonbaserad organisation som arbetar med cultural planning-metoden.
Intervju med Lia Ghilardi, stadsutvecklare och kulturell planerare.
Bakgrund till Noema
Noema är en ledande global organisation för arbete med Cultural planning. Cultural planning är en metod som erbjuder ett unikt och innovativt arbetssätt för förnyelse och stadsomvandling som baseras på kartläggning av en orts kultur och på kreativt tänkande. För oss på Noema, innebär cultural planning att se på en plats ur ett helhetsperspektiv genom att betrakta allt från  människor, landskap och stadsstrukturen till den lokala utvecklingen. Vi arbetar I en ständig kreativ brainstormingprocess samtidigt som vi gör en kvalitativ och kvantitativ kartläggning av vad vi kallar ”tillgångar” på en plats. Vi får tvärvetenskapliga team av yrkesverksamma och utövare såsom arkitekter, ekonomer, konstnärer, psykologer, planerare och utvecklare att tänka tillsammans med det lokala samhällets representanter. Det leder till gemensamma lösningar på lokala problem och utmaningar. Mer information om våra projekt på: www.noe ma.org.uk
Hur förstår du ordet kultur?
Jag utbildade mig till sociolog och för mig är kultur vad antropologen Ulf Hannerz kallar ”mening skapad av människor och som i sin tur skapar människor och gör dem till samhällsmedborgare”.
Så man kan säga att jag har en antropologisk och social strategi och i förlängningen är jag mer intresserad av den unika historiska, sociala och geografiska dynamiken i en plats, en stad eller en stadsdel än enbart av konst som estetisk strävan. Så för mig är ordet kultur oupplösligt knutet till samhället och beskriver den individuella ”livsstilen ” tillsammans med hur andra som bor och lever på en plats tycker, känner och tanker.
Kan du kort beskriva metoden cultural planning?
För mig är det inte en fråga om ”planeringskultur” utan det handlar om att kartlägga den unika kulturen på en plats. Sen brainstormar vi lösningar, idéer, förslag om hur man skapar värde,  ger stöd och utvecklar den för platsen och människorna specifika kulturen. Under de senaste två decennierna har många städer och platser trott att kultur är lösingen på deras deras ekonomiska problem. Det är därför vi måste ta en bredare definition på begreppet kultur tillsammans med en mer nyanserad strategi för att samhällsutveckling. Det krävs kvantitativ och kvalitativ kartläggning av en plats och en bättre förståelse för den lokala potentialen. Cultural planning  är den metod som är kopplad till snabb leverans genom tvärvetenskapliga team. Varken artister eller beslutsfattare bör lämnas ensamma att ta försöka lösa svåra problem. Vi lever i en komplex värld och för att på lämpligt kunna ta itu med komplexiteten behöver vi nya styrinstrument. Konsten kan ge en del av lösningarna, men inte alla. Kreativitet, öppenhet, vision och ledarskap spelar stor roll.
I vilken utsträckning är kultur kopplad till kreativitet?
Kreativitet får människor att förbättra sin miljö och mer allmänt att hitta bra sätt att leva tillsammans. Kreativitet är helt enkelt en viktig del av att vara människa. Men rent allmänt brukar folk tycka att kreativitet är förbehållet konstnärer.  Även om en kulturell produkt onekligen har en kreativ input så är det inte bara artister som är kreativa. Hur är det med forskare? Eller de som utvecklar nya tjänster? Landskapsarkitekter? Samhällsaktivister? Det finns en hel sektor i ekonomin som vi känner som ”kreativ ekonomi”   som är djupt rotad i kulturproduktion. Här är den mest uppenbara kopplingen mellan kultur och kreativitet. Men samtidigt skulle jag inte underskatta innovatörer förmåga att mobilisera både sin kulturella bakgrund och kreativitet för att skapa något nytt och spännande (se på Steve Jobs och Apple).
Är det möjligt att lära sig ”kreativt tänkande”? Hur?
Det är definitivt möjligt att lära sig kreativt tänkande. Faktum är att för många år sedan tränade jag med De Bono (uppfinnaren av ”lateralt tänkande”) och under hela mitt yrkesliv har framgångsrikt använt kreativt tänkande tekniker när det gäller stadsutveckling. ”Kreativt tänkade är en färdighet; som kan utvecklas och förbättras om man vet hur ”, säger De Bono. Det innebär att vi definitivt kan utbilda våra hjärnor till att bli kreativa.
Är det möjligt att kartlägga kreativitet?
Ett stort projekt inom Kulturdepartementet i Tjeckien kallas ”Creative Industries Mapping” – det är faktiskt möjligt att kartlägga kreativitet? Vilka indikatorer ska användas och finns det någon skillnad i omfattningen av kreativitet?
Detta är verkligen en stor fråga som jag inte är säker på att jag kan svara på med några få ord. Det beror på varför du vill göra en kartläggning. Först av allt tror jag att man bör göra en distinktion mellan kartlägga ”kreativ ekonomi” på en plats och kartlägga den kreativa förmågan, eller potentialen i ett land. Låt oss ta den kreativa ekonomin först. Precis som andra sektorer av ekonomin, kan den kreativa industrin verkligen bli föremål för en kartläggning. När de tekniska aspekterna (definitioner, klassificeringar, rumsliga avgränsningar, etc.) har sorterats, då är det möjligt att genomföra en kvantitativ kartläggning och då är indikatorerna är relativt lätta att ställa in. När det gäller den kvalitativa kartläggningen är det lite mera komplicerat. Då kommer vi in på politiska och måste ta ställning till vad som är önskvärt I ett samhälle. Då måste indikatorer förhandlas fram och kan inte kopieras.  För mig handlar kartläggningen inte om att I första hand fastställa indikatorer utan om att analysera sammanhang först och sedan genomföra en systematisk bedömning av tillståndet för varje undersektor I den lokala kreativa ekonomin (omfattning, graden av tillväxt, frågor, utmaningar) för att slutligen kunna utforma ”skräddarsydda” indikatorer (det vill säga förmågan att passa in i Tjeckiens sammanhang).
Kan den kulturledda regenereringsstrategin överföras till postsocialistiska länder?
Många städer i USA och Västeuropa använder kulturen som ett verktyg för stadsförnyelse. Litteraturen om kulturledd stadsförnyelse är omfattande och full av goda och dåliga exempel. Jag tror att det finns ett grundläggande problem med några av de tidiga  förnyelseprojekten. Problemet är främst bristen på förståelse från beslutsfattare och ledare om vad det handlar om. Dessutom finns det en hel del bevis för att kulturen (som i skapandet av stora imponerade byggnader) inte ensam kan skapa förnyelse. Vi behöver några extra ingredienser. Framför allt tror jag att vi måste gå tillbaka till grundprinciperna och börja genom att fokusera på att få en djupare förståelse för de speciella faktorer som bidrar till en specific kultur för en plats eller ett land. Därefter ingripa för att komplettera, stödja eller expandera sådan kultur. För att använda en metafor, så tror jag det är bättre att använda sig av akupunktur i stadsförnyelsen, än att använda sig av storskaliga modeller som styrs uppifrån. Postsocialistiska länder kan bli de första att bana väg för detta nya sätt av mikro-tänkande.  Kanske bättre än att förlita sig på modeller som utvecklats av andra länder i det förflutna,
Vad är din uppfattning om kulturella kluster utifrån tankarna om stadsförnyelse och konkurrenskraftiga städer?
Jag tror att jag till en viss del redan har svarat på denna fråga. Som regel tror jag att det finns mycket att vinna på att kartlägga ”latenta” kluster och sedan fokusera på att stödja dem, snarare än att skapa nya. I vissa länder (och regioner) i det förflutna har investerat i att skapa nya kluster, ofta på ganska på lösa grunder, med katastrofala följder. Det gäller även att förbättra förmågan att förstå kreativa klusters potential för spridningseffekter (till andra sektorer) – och sedan måste det finnas stödjande strukturer och samverkan (dvs. koalitioner av annonsmaterial, industriledare, intressenter från olika avdelningar för lokala och regionala myndigheter och lokala samhällsföreträdare) för att vårda dessa kluster.
Vilka är de ”stora namnen” i kultur och kreativa industrier beslutsfattandet i EU och vilka trender finns nu?
Stora namn? Jag föredrar att inte svara på denna fråga (annars skulle jag behöva skriva ner namnen på de flesta av mina kolleger och det vore orättvist för de andra …) När det gäller trender, gissar jag att trenden är en minskning  av statliga ingripanden, samtidigt som en framväxt av nya hybrid- finansieringsformer sker. Utmaningen är dock att jag just nu bara kan se ganska bräckliga etiska och politiska ramar som ligger till grund beslutsfattande för (på alla områden) och jag är orolig för vilka konsekvenser detta ger.