-Skolan är i kris. Förändringen måste ske nu, innan det är försent. Lösningen för framtiden är att släppa lärarna fria. Det sade den före detta socionomen, läraren och rektorn Lars Åke Rosenqvist, vid FILK:s årsmöte som hölls i Tingshuset på tisdagskvällen. 

Det bjöds på många starka ord, tankeväckande liknelser och underhållande små historier när Lars Åke Rosenqvist beskrev tillståndet i Sveriges skolor utifrån sin erfarenhet och sitt perspektiv .
– Hade jag sagt det jag sa här ikväll och fortfarande varit anställd som rektor inom Lerums kommun hade jag förmodligen fått lämna in nycklarna på studs, berättar han för Floda Nyheters reporter strax efter seminariet. Lars Åke Rosenqvist, omtyckt rektor på Lerums gymnasium i över tio år, ger en bild av en skolpolitik som många gånger bedrivs långt ifrån verksamheten, och om en kultur på skolförvaltningen – ett slags ”bunkerbyråkrati” – genom vilka skolfrågorna filtreras och förhalas innan de slutligen når politikerna.
Ett 40-tal personer har samlats innan föreningen FILK:s (Föräldrar i Lerums kommun) årsmöte. Alla med någon form av förankring till skolan. Många lärare, några politiker och ett fåtal föräldrar. Upptakten till seminariet är resultaten från de PISA-undersökningar som den internationella organisationen OECD lämnat det senaste halvåret i vilka Sverige – från att ha legat i den absoluta världstoppen vad gäller våra 15-åringars förmåga att tillgodogöra sig matematik, läsförståelse och naturvetenskap – till att 20 år senare ligga i mitten bland de 34 medlemsländerna. Som grädde på moset: En färsk rapport om att 20 procent av de studenter som påbörjade en civilingenjörsutbildning på Kungliga Tekniska Högskolan i höstas inte klarade grundskolenivån på högskolans diagnostiska prov i matte.
– I början av april kom OECD med ytterligare en rapport från skolans värld. Den gången handlade det om kreativitet och problemlösning. I den låg faktiskt Sverige i topp i en underkategori! Den som handlade om frånvaro, ”skolk”. Men när det gällde vad undersökningen egentligen handlade om, där låg vi i det absoluta bottenskiktet. De svenska eleverna beskrev att de saknade arbetsro. Det är sorgligt, säger vår föreläsare och tittar ner i golvet.
Läraryrket handlade om undervisning
Det märks att Lars Åke Rosenqvists, med över 30 år i skolans värld varav 20 år som lärare bland annat i matematik , saknar lärarrollen. Han verkar älska att stå inför en uppmärksam skara människor. Men trots att åhörarna drar på smilbanden och skrattar till titt som tätt, är det ingen munter bild Lars Åke målar upp.
– Förr handlade läraryrket om undervisning. Det var staten stenhård med. 1989 blev skolan kommunaliserad och en anda spred sig som sa att allt gammalt skulle bort och det präglade allt. Detta sker i slutet av 80-talet när vi i Sverige har världens bästa skola. I Finland hade man samma pedagogik som oss. När vi lade över ansvaret för skolan på kommunerna hade finnarna inte råd att följa efter. De fick vackert köra vidare i samma hjulspår med staten bakom ratten. Finland ligger fortfarande kvar i toppskiktet vad gäller kunskapsnivån hos deras ungdomar. Sen plockade vi in friskolorna i leken, vilket gjorde att varje elev blev värd en viss summa pengar. Det var där galenskapen startade på riktigt.
Släpp läraren fri
Lars Åke vankar av och an under sitt resonemang. Han förtydligar att han inte företräder någon annan än sig själv och att han inte har alla svar. Han poängterar hur skönt det är att kunna få prata öppet och ärligt om skolan. Nu när han som pensionär kan se allting utifrån på ett annat sätt.
– Det som är gjort är gjort, säger han med allvar i rösten. Vi måste lägga ner vapnen och göra något tillsammans över blockgränserna. Skolan är i kris. Förändringen måste ske nu, innan det är försent. Lösningen för framtiden är att släppa lärarna fria, men de måste få en bra utbildning och kontinuerlig fortbildning. Rektorerna måste få stöd från både politikerna och tjänstemännen på förvaltningen i sitt arbete. Och politikerna måste ut i skolan ofta och göra icke föranmälda besök för att själva se hur det står till. De som idag har den verkliga makten att förändra är tjänstemännen på skolförvaltningen. Men det är tyvärr också de som är den stora proppen. Jag vill påstå att tjänstemännen för ett slags ”bunkerbyråkrati” …
Bunkerbyråkrati
Lars Åke håller upp ett vitt A4-ark med det något provokativa ordet i stora svarta versaler. Nyfikenheten kring vad han menar med ordet ”BUNKERBYRÅKRATI” ligger som en tunn dimma i lokalen. Han suger på karamellen några sekunder.
– Första världskriget var i mångt och mycket ett krig som utspelades i kalla, våta, leriga skyttegravar. I dessa kunde soldaterna ligga i många månader. Men de som administrerade kriget, byråkraterna, satt långt ifrån händelsernas centrum i uppvärmda bunkrar med gott om mat och andra förnödenheter. Första världskriget hade aldrig varat så länge som det gjorde om byråkraterna hade skött sina uppgifter från samma skyttegravar som soldaterna. De som arbetar med skolfrågor på förvaltningen är inga ondsinta människor. De gör säkert ett fint jobb. Det är deras kultur och struktur det är fel på. Jag anser att det här inte bara gäller Lerum, utan hela landet, säger  Rosenqvist och fortsätter:
-Skolförvaltningen värnar sina intressen och har sin ideologi. Men de utkrävs aldrig något ansvar. Det är alltid läraren eller rektorns fel när det skiter sig. De sitter långt ifrån verksamheten och kan alltid skylla på dåliga lärare. Det retar mig något oerhört hur lätt man har för att skylla på dåliga lärare. Det är inte sant. De flesta lärare är riktigt bra, men deras förutsättningar är det alltid inte.
Går att fixa
– Man kan fixa detta ganska kvickt, men det måste bygga på lärarna och på starka bra rektorer. Lärarna måste återta makten. Mellanskiktet – de som träffar eleverna och politikerna – det vill säga förvaltningen, måste backa.
Det är ingen från skolförvaltningen på plats under seminariet, åtminstone ingen som gör sin röst hörd. Däremot sitter politikern Eva Andersson som representerar Centerpartiet i Kommunstyrelsen i Lerum tillsammans med en kollega på raden längst fram.

– Det var spännande att höra Lars Åke som varit ute i verkligheten och som inte är bunden vid sitt yrke idag. Jag vet inte om jag kunde hålla med honom i allt, som t ex att kommunaliseringen av skolan var av ondo. Sen kanske han har rätt i vissa saker som gick fel. Men jag tycker att man ska kunna sköta skolan på kommunal nivå. Man ska möta människan så ”nära” som möjligt, säger  Eva Andersson och tillägger:
– När det gäller friskolan så hade jag min egen dotter i en Montessoriskola i Floda på grund av att den kommunala skolan här i Lerum inte fungerade. Friheten att få välja skola till mitt barn när systemet inte håller vad det lovar tycker jag är positivt. Sen kan jag hålla med om att friskolan som sådan bitvis har urartat när så mycket fokus ligger på vinstintressen. Det jag kommer att ta med mig härifrån är att vi politiker måste ut mer i verksamheten och bilda oss en egen uppfattning. Samtidigt är det faktiskt förvaltningen som ska ligga närmre skolan och berätta för oss hur det ligger till. Men jag ska nog vara lite olydigare tror jag. Det är viktigt att få influenser från verkligheten, sen är det upp till var och en att sortera intrycken.
Gå direkt till politikerna
I Tingshusets kök efter seminariet utvecklar Lars Åke Rosenqvist sina tankar kring att det direkta mötet med politikerna ute i verksamheten var mycket vanligare förr.
– Förr var de ute och såg sig omkring mycket mer. Under min tid som rektor kunde det dyka upp en politiker precis när som helst för att växla några ord. Det var inte så laddat. Det var skarpa diskussioner ibland, men det fanns någon slags ömsinthet i kritiken. Idag sker det en filtrering av bilden av skolan hos förvaltningen som sedan förmedlas uppåt till politikerna. Det verkade faktiskt några av politikerna som var här ikväll känna igen. På Skolförvaltningen ser man om sitt hus och sina jobb. Att ha lite makt känns nog inte fel det heller.
I Tingshusets stora sal pågår nu FILK:s årsmöte för fullt – en förening bildad av vanliga engagerade föräldrar i Lerum. På min fråga om vad föräldrarna kan göra för att påverka skolan till det bättre svarar den pensionerade rektorn blixtsnabbt.
– Föräldrarna ska gå direkt till politikerna. De ska inte låta sina tankar valsas mellan några tjänstemän. Det fina är att du som förälder är fri att göra som du vill. Det finns ingen där som säger vad du ska göra eller vilken väg du måste gå för att driva dina frågor. Samma frihet har man inte som anställd. Utnyttja den friheten. Det skulle jag göra.
TEXT OCH FOTO:
MATTIAS LINDEBLAD