I början av 2000-talet inleddes ett omfattande skolutvecklingsprogram i London. På mindre än tio år gick huvudstadens skolor från att tillhöra de sämst presterande i England till att ligga i den absoluta toppen. Framgångsreceptet var inte en enskild pedagogisk metod eller en stor skolreform. I stället byggde man ett system där skolor hjälpte varandra, skickliga lärare spred sina erfarenheter och resultaten följdes upp betydligt mer systematiskt. Kan Lerum använda samma idéer?

I början av 2000-talet var situationen i Londons skolor bekymmersam. Särskilt i de inre delarna av huvudstaden var kunskapsresultaten låga. Skillnaderna mellan skolorna var stora och många elever lämnade skolan utan tillräckliga kunskaper.

År 2003 startade den brittiska regeringen därför utvecklingsprogrammet London Challenge. Målet var tydligt: förbättra resultaten i de sämsta skolorna, minska skillnaderna mellan elever och göra fler skolor till bra och mycket bra skolor. Det var ett långsiktigt program som kombinerade statliga resurser, professionellt stöd och ett nära samarbete mellan skolorna.
Resultaten blev uppmärksammade. Mellan 2003 och 2011 förbättrades skolresultaten i London kraftigt. De inre Londonkommunerna gick från att vara de sämst presterande till de bäst presterande i landet. En rapport från Centre for London konstaterade 2014 att London hade gått från att ligga bland de sämsta regionerna till att prestera bäst i England.

Skolor skulle hjälpa varandra
En viktig del av London Challenge var att man övergav tanken att varje skola skulle lösa sina problem på egen hand. I stället byggde man upp ett nätverk där skolor med goda resultat fick hjälpa skolor som hade svårigheter.

Erfarna rektorer och framgångsrika lärare fick uppdraget att stödja andra skolor. De fungerade som rådgivare och kunde hjälpa till med allt från skolledning och organisation till undervisningens innehåll. Varje skola med svaga resultat fick en särskild rådgivare som tillsammans med skolledningen analyserade problemen och tog fram ett individuellt utvecklingsprogram. Det handlade inte om att skicka ut en generell instruktion till alla skolor. Insatserna skulle anpassas efter varje skolas förutsättningar.
En annan viktig del var att skolor regelbundet jämförde sina resultat och arbetssätt. Genom att identifiera vad framgångsrika skolor gjorde annorlunda kunde andra lära av deras erfarenheter.

Satsade på skolledare och lärare
Programmet hade också ett starkt fokus på ledarskap. Man identifierade skickliga rektorer och gav dem möjlighet att fungera som mentorer och konsulter för andra skolledare. På motsvarande sätt utvecklades nätverk där lärare kunde dela erfarenheter och utveckla undervisningen tillsammans. Tanken var att den viktigaste kunskapen om hur undervisningen kan förbättras redan fanns ute i skolorna. Utmaningen var att sprida den.

London Challenge finansierade bland annat riktade stödinsatser till skolor med stora problem. Som mest uppgick programmets budget till omkring 40 miljoner pund per år. Det handlade alltså inte bara om mer pengar. Det handlade om att använda resurserna där behoven var störst och att skapa en organisation som kunde ta till vara på den kompetens som redan fanns.

Spreds till andra delar av England
Framgångarna gjorde att modellen utvecklades vidare. År 2008 utvidgades programmet till att även omfatta grundskolor och två andra områden: Greater Manchester och Black Country. Där fick satsningen namnet City Challenge.
Utvärderingar visade förbättrade resultat även i dessa områden, framför allt i skolor som tidigare hade haft svaga resultat.

Vad kan Lerum lära av London?
Lerums kommun har under flera år haft ambitionen att förbättra skolresultaten. Men utvecklingen har inte varit entydigt positiv.
Läsåret 2024/2025 var 86,8 procent av niondeklassarna behöriga till ett nationellt gymnasieprogram. För läsåret 2025/2026 sjönk den preliminära andelen till 82,8 procent. Även det genomsnittliga meritvärdet sjönk, från 228 till 226 poäng.

Samtidigt finns det betydande skillnader mellan skolorna.
I de preliminära resultaten för 2025/2026 hade Torpskolan 92,2 procent gymnasiebehöriga elever, medan motsvarande andel på Berghultsskolan var 68,4 procent. Skillnaderna visar att det finns anledning att undersöka vilka arbetssätt som fungerar på olika skolor.
Det betyder inte att Lerum ska kopiera Londonmodellen rakt av. Förutsättningarna skiljer sig åt, och ett program som fungerade i en storstad med stora sociala utmaningar behöver anpassas till en svensk kommun. Men några av grundidéerna borde vara intressanta.

Varför lyckas vissa skolor bättre än andra? Vad gör lärarna på skolor som förbättrar sina resultat? Hur kan de erfarenheterna spridas till andra skolor? Och hur kan kommunen ge ett mer kvalificerat stöd till skolor som under en längre tid haft svaga resultat?
Det skulle exempelvis kunna innebära att erfarna rektorer och särskilt skickliga lärare får ett tydligare uppdrag att stödja andra skolor. Att lärare ges tid att arbeta tillsammans över skolgränserna. Att varje skola med svaga resultat får en konkret utvecklingsplan och ett kvalificerat stöd för att genomföra den.

En annan viktig del är att följa upp resultaten kontinuerligt. Inte bara genom att konstatera hur många elever som klarat gymnasiebehörigheten, utan genom att analysera vilka undervisningsmetoder och organisatoriska förändringar som faktiskt gör skillnad.

Från konkurrens till gemensamt ansvar
En av de viktigaste lärdomarna från London är kanske synen på skolornas ansvar.
I stället för att betrakta skolorna som konkurrerande enheter byggde man en kultur där framgångsrika skolor förväntades hjälpa andra att lyckas. Det blev ett gemensamt ansvar för hela skolorganisationen att förbättra resultaten.

För Lerums del skulle ett sådant arbetssätt kunna innebära att kunskapen hos de lärare och rektorer som lyckas bäst tas till vara på ett mer systematiskt sätt. Det finns ingen garanti för att Londonmodellen skulle ge samma resultat i Lerum. Men erfarenheterna visar att det går att åstadkomma stora förbättringar när man kombinerar tydliga mål, uppföljning, professionellt ledarskap och samarbete mellan skolorna.

Frågan är om Lerums kommun är beredd att pröva ett sådant arbetssätt – och göra skolornas gemensamma resultat till ett viktigare mål än varje enskild skolas framgång.

• Källor och faktaunderlag
  Institute for Government – Implementing the London Challenge. En genomgång av programmets organisation, arbetssätt och resultat.
• Department for Education – Evaluation of the City Challenge programme. Den oberoende utvärderingen från 2012.
• Centre for London – Lessons from London Schools. Analys av utvecklingen och möjliga förklaringar.
• Lerums kommuns redovisning av skolresultaten 2025/2026.

En redaktionell kommentar: Jag tycker att den lokala kopplingen blir särskilt intressant genom skillnaderna mellan Lerums skolor där gråboskolorna sticker ut. Artikeln handlar då inte bara om ett brittiskt framgångsexempel utan ställer en konkret fråga till kommunens skolledning: Varför sprids inte de framgångsrika skolornas arbetssätt mer systematiskt till de skolor som behöver stöd?

Text: AI
Frågeställare: Lennart Lauenstein