Hipp hipp hurra för Lennart
Ansvarig utgivare för RadioFloda och FlodaNyheter
//

Hipp hipp hurra för Lennart

Hipp hipp hurra för Lennart
Lennart Lauenstein. Foto: Helene Bergman

JUBILAR FlodaNyheters chefredaktör Lennart Lauenstein fyller 70 år.
Humoristisk, positiv och lat är några av omdömena (det sista hävdar han själv).
Lennart är lite som en katt, på något sätt lyckas han alltid landa på fötterna menar en som känt honom länge.
Lennart Lauenstein föddes i Askersund den 28 april 1945. Det var på en lördag och för att fira tilldragelsen fick hans mamma en present av Lennarts far.
En telefon.
-Vi fick telefonnumret 341, minns Lennart.
Han minns också att Askersund var ”rätt tråkigt” på den tiden.
SOM YNGST AV TRE bröder blev Lennart bortskämd och sparsamt utsatt för uppfostran. Han var ett glatt och snällt barn som vid åtta månaders ålder redan kunde vissla.
-Tanterna älskade mig!
Sin positiva livssyn har han ärvt efter sin mamma som i likhet med de flesta mammor på den tiden var hemmafru. Lennarts pappa arbetade som verkmästare vid trikåfabriken i Askersund. Båda var aktiva i Missionskyrkan vilket innebar söndagsskola och gudstjänst varje söndag.
Sitt första arbete skaffade Lennart när han var sju. Han delade ut Askersunds Tidning. Då hade han redan kört bil i två år. Visserligen bara med pappa i närheten, men olaglig bilkörning var något han fortsatte med ända upp i 16-årsåldern.
-Då slutade jag för jag var rädd att inte få lämplighetsintyget för körkort.
SKOLSTARTEN GICK SÅDÄR. Lennart var nervös innan, för han kunde ju inte läsa, och första dagen slutade i skamvrån. Han hade hamnat bakom en flicka i ledet och inte kunnat låta bli att rycka henne i flätorna.
-Tyvärr så kom det att prägla resten av min skolgång. Jag tyckte helt enkelt att det var skittråkigt.
Desto roligare hade Lennart på fritiden. Han brukade till exempel i sexårsåldern stjäla drickor tillsammans med två jämngamla kumpaner. När drickabilen från Mörtsjöns bryggeri körde runt i Askersund kunde de smyga in bakom lastbilen och knycka läsk.
-En gång råkade min mormor få syn på oss. Vi var avslöjade! Så vi gick till sommarstugorna vid sjön och slängde alla utemöbler från tomterna, rätt i sjön.
Eftersom allt ändå var över och de var avslöjade som tjuvar så kunde de lika gärna göra vad de ville, resonerade Askersunds läskedrycksliga.
-Men jag lärde mig av det att människor som förlorat allt kan göra vad som helst. Man ska inte ta allt ifrån en människa, hon måste få ha något hopp kvar. Det är därför jag inte tror på att låsa in människor i rymningssäkra fängelser.
NÄR LENNART VAR TIO dog hans mamma, efter fem års sjukdom. Sedan dess har han varit medveten om döden på ett mycket konkret sätt.
Själv är han inte rädd för att dö.
– Förutom att det är ju trist att det tar slut. Men jag kan känna obehag inför själva döendet, att livet ska avslutas obehagligt, säger han och tillägger:
-Jag har ju å andra sidan redan vid ett tillfälle varit död i tre timmar och kan glädjas åt att för oss med sketna kranskärl går det i allmänhet rätt så fort.
Hans hjärtsjukdom och påföljande operation står att läsa om i en av Lennarts många böcker, ”Döden var god dröj” från 2010.
OM DETTA VISSTE Lennart dock intet, då han hösten 1955 började extraknäcka som bonddräng efter skolan. Snart hade han också köpt på sig två grisar – den första i en rad hobbyaffärer han skulle komma att ägna sig åt i framtiden, senare främst med bilar.
När det blev dags för gymnasiet konstaterade Lennart att det inte fanns någon gymnasieskola i Askersund och att det därför var lättare att bo hos farmor i Stockholm än att pendla till skolan i Örebro.
Han trivdes i storstan och hade en bra skoltid där. Sista året i gymnasiet fick han dock gå om.
-Jag tog fel på dag och missade studentmatten. Men då var jag så trött på skolan att jag åkte till Tyskland och jobbade hos en veterinär i några månader istället. Så jag har varit med och gjort kejsarsnitt på kor och sågat ut kalvar ur komagar.
När veterinär-Lennart kom hem från Tyskland var hans pappa inte så glad på honom. Familjen hade nu flyttat till Norrköping så Lennart fick gå klart skolan där.
”Fruktansvärt”.

EFTER ATT GYMNASIESTUDIERNA var avklarade bosatte sig Lennart i Stockholm. När han var 23 gifte han sig med sin första fru och de fick två döttrar. Lennart hade börjat läsa juridik och körde buss och taxi för att försörja familjen. På det sättet kunde han också tillbringa mycket tid med barnen när de var små.
Men snart tyckte han att juridik, det var liksom inte hans grej. I alla fall inte då.
-Det var så fruktansvärt tråkigt, jag begrep ingenting.
Han började arbeta på ett barn- och ungdomshem i Stockholm.
-Jag trodde att jag skulle bli socialarbetare. Ända tills jag insåg att man inte kunde göra så mycket åt alla problem.
Då fick Lennart för sig att han skulle bli präst och började läsa teologi i Lund. Tills han en dag konstaterade att han ju inte var ett skvatt religiös, och startade ett behandlingshem för missbrukare.
1975 VAR HAN ÄNDÅ tillbaka i juridiken och när han 1980 tog examen hade han hunnit skilja sig och gifta om sig med sin andra fru. De fick en son och Lennart fick arbete vid Landstinget i Örebro. Först som utredningssekreterare och sedan som biträdande landstingsjurist.
Fyra år senare gick flyttlasset till Varbergs kommun och en tjänst som kontorschef vid skolförvaltningen. Det var där som Lennart gjorde sitt stora ”scoop” (eller vad man säger i juristvärlden) när han upptäckte en klausul i sjuklönesystemet vilket ledde till att staten fick betala tillbaka 1,5 miljarder till Sveriges kommuner.
På den tiden betalade statliga arbetsgivare sjuklön till sina anställda medan andra fick sjukpenning.
– Jag upptäckte en liten regel som ingen dittills förstått, nämligen att på den del av sjuklönen som motsvarade sjukpenningen behövde man inte betala arbetsgivaravgift.
Målet vann i regeringsrätten och när domen föll 1990 blev Lennart utsedd till ”Kommunernas hjälte” av tidningen Kommunaktuellt.
-Det blev stor uppmärksamhet. Jag blev bjuden till Stockholm på finlunch av Anna Hedborg, då ordförande i SKL. Jag fick både medalj och kristallskål.
NÄR DETTA HÄNDE HADE Lennart Lauenstein redan lämnat Varberg. Först för en tjänst vid skolförvaltningen i Göteborg och därefter, samma år som Berlinmuren föll, blev han kommunchef i Kungälvs kommun. Det var han ända till hösten 1993, då kommunchefens befattning rationaliserades bort – detta efter en utredning tillsatt av Lennart själv.
1994 ÖVERSATTE HAN, tillsammans med S-politikern och vännen Philip Jonsson, en amerikansk bok om offentlig förvaltning, ”Sluta ro, börja styra”. Det blev startskottet för Lennarts författarbana. Tillsammans med Philip skrev han också en svensk variant av boken som fick titeln ”Det räcker till mer”, en kritik mot Göran Perssons besparingspolitik på 90-talet.
Samtidigt hade Lennart börjat arbeta i Lerums kommun som miljö- och hälsoskyddschef. Philip och Lennart blev snart varse att inte en kotte ville läsa en bok om demokrati. ”Vi skriver en roman istället”.
Så skrev de ”Det lättsinniga kommunalrådet”, den första deckaren i kommunal miljö.
-Jag blev bannlyst i Kungälv efter det, de trodde boken handlade om dem. Det gjorde den inte. Men som Fritiof Piraten sa, skriver man om en synål så finns väl alltid någon enögd jävel som känner igen sig.
Däremot hämtades förstås stoff till miljöer och karaktärer från erfarenheter i kommunalvärlden. En rolig detalj var när en recensent menade att en händelseförveckling i en bok inte var trovärdig överhuvudtaget.
-Och just den var hämtad direkt ur verkligheten.
Philip och Lennart skrev sex stycken kommundeckare ihop efter det.
-Något som är intressant är att ingen har dokumenterat den miljön så som vi gjort. Det kan bli intressant för framtiden, tror Lennart Lauenstein.
PÅ LERUMS KOMMUN arbetade Lennart ända fram till 2010. Han var bland annat med och byggde upp KomIn som blivit Sveriges främsta medborgarkontor.
-Femton år. Egentligen tycker jag att man ska byta jobb vart femte år. Första året lär du dig jobbet och kulturen. Andra och tredje året är du duktig och inspirerad. Men sedan blir det rutin.
Själv tyckte han att han var för gammal för att få något nytt jobb.
-Och jag var för feg för att starta eget.
I hela två år var Lennart pensionär. Han skrev förstås på sina böcker som nu är elva stycken till antalet, med en tolfte i pipeline. Och han var sysselsatt i bostadsrättsföreningen.
SÅ HÄNDE NÅGOT OVÄNTAT. Lennart befann sig på Mallorca 2013 när telefonen ringde. Det var en advokat i Göteborg. Hans klient hade lite problem med sin kommun, kunde Lennart hjälpa till?
Det var så han träffade Christer Harling, fastighetsägare och bland annat ägare till Garveriet i Floda.
Sedan dess fungerar Lennart som Christers ”krockkudde” och sköter alla Harlings kontakter med kommunen. Lennart Lauenstein är också chef för Garveriet och den verksamhet som bedrivs där i form av föreläsningar och utställningar. Han är inte minst chefredaktör för FlodaNyheter.se och ansvarig utgivare för både återupplivade Radio Floda och webbtidningen.
-Jag har alltid tyckt att man måste ha roligt på jobbet. Annars får det vara, säger Lennart.
För FlodaNyheters räkning satt han en dag på den långdragna rättegången som pågår mellan Gryaab och BeMo, den om avloppstunneln i Lerum.
-Då tänkte jag att det var tur jag inte blev advokat. De ska sitta där i ett år framåt och läsa högt ur oändliga protokoll och dokument. Så fruktansvärt själsdödande och tråkigt.
Under 2014 har det hänt mycket i och kring Garveriet.
-I början satt jag här mest ensam, nu är det ofta fullt med folk och liv, och bilar på parkeringen. En härlig känsla. När jag träffade Christer Harling första gången var han på väg att stängsla in hela området och kasta nyckeln i Säveån, med hälsningen ”tack Lerums kommun”.
I FEBRUARI VAR LENNART i Aten för att avsluta arbetet med den bok han håller på med. Genom Författarförbundet tilldelades han ett stipendium för vistelsen och kunde skriva ostört i ett par veckor.
-Men jag har inte haft tid att läsa igenom manus sedan jag kom hem. Arbetstiteln är ”Varför hade Jesus ingen hund”. Den måste jag byta ut, den är inte bra, funderar Lennart.
Vi genomför intervjun under en biltur i Lerums kommun. Lennart kör sin senaste bil, en mörkgrå Citroën som han är oerhört glad över. Men den ska han sälja.
-Jag har haft över 100 bilar, det kan du skriva, säger han.
Säg inte att du varit raggare också?
-Nej, nej. Och jag har aldrig haft mer än tre bilar samtidigt. Men jag tycker det är kul med bilar. Jag kan köpa en bil, ha den några månader och sälja den med lite förtjänst. Jag älskar att pruta också, till min frus förtret. Efteråt är hon förstås nöjd, men hon lider medan det pågår. Hon skäms.
Ditt bästa prut?
-När jag köpte lägenheten i Sannegårdshamnen. Ägaren hade köpt den för 3,3 miljoner och det ville han ha nu också. Men jag köpte den för 2,9.
Nu fyller du 70 Lennart. Är 70 det nya 50?
-Ja, det är det. När jag var liten var 70 otroligt gammalt, 60 också. Vid 65 var man i princip slut. Men vi lever längre nu, även männen. Det var de tunga och farliga jobben som förr tog livet av männen i förtid.
Hur ska du fira din födelsedag?
-Med min fru Berit, god mat och gott vin i New York. Det blir för övrigt första gången jag lämnar Europa.
[box type=”info”]Namn: Lennart Lauenstein
Familj: Tre fruar, tre barn, sju barnbarn. Lyckligt gift med Berit de senaste 25 åren.
Bor: Sannegårdshamnen, Hisingen, Göteborg
Nuvarande sysselsättning: jurist, författare, Garveri- och gallerichef, chefredaktör och ansvarig utgivare för FlodaNyheter.se samt för Radio Floda.
Mediekonsumtion: Läser allt mellan himmel och jord, dock ytterst sällan deckare. Ser väldigt lite på tv. Läser gärna tidningar på nätet. Facebook – ja, Twitter – nej, Instagram- nja… Lyssnar på Radio Floda varje vardagsmorgon.
Musik: Klassiskt och jazz. Spelar själv piano och gitarr.
Personlig egenskap jag haft nytta av: Tålamod. Förståelse. Jag tror jag har sett det mesta, blir inte chockerad över något… Vad sa du, ödmjuk?!? Nej, det är väl det sista…
Egenskap som satt krokben för mig: När jag blir osäker brukar jag le och det uppfattas ofta av andra som att jag är hånfull, överlägsen och arrogant. Jag har också ibland varit alltför ironisk, barn förstår till exempel inte alltid ironi.
Kanske jag har för lite behov av att vara duktig? Det är egentligen otroligt att jag kommit så långt som jag gjort, jag är inte direkt ambitiös.
Förebild: Tjuren Ferdinand [/box]
TEXT & BILDSPEL: GITTAN ÖHMAN
gittan.ohman@flodanyheter.se
Klicka på bild för bildspel:

 

Lämna ett svar

avatar
  Prenumerera  
Notifiera av
Hipp hipp hurra för Lennart
Tidigare Historien

Om tiggarnas situation

Hipp hipp hurra för Lennart
Nästa Berättelse

Lerums grundskolor ner till plats 95 av 290

Senast från och med den Allmänt