I början på 1900-talet var Carl Wilhelm Stenhammar i musikerkretsar den mest kända personen i Sverige. Hade han levt idag hade han varit en superkändis hos hela svenska folket.
Stenhammar föddes i Stockholm 7 februari 1871. Tidigt visade han stora anlag både för att spela piano och komponera. De första åren försökte han själv utveckla sig som pianist och kompositör men upptäckte att han måste ha hjälp av lärare. I revolt mot skolan hoppade han av och ägnade sig uteslutande åt sin musikaliska utveckling.
Hans opus 1 blev en pianokonsert där han själv medverkade som solist. Konserten var i Stockholm 1893 och upprepades i Köpenhamn ett par veckor senare. Detta var starten för hans bana som pianist. Han fick flera inbjudningar i Norden och även från London och Berlin.
1896 gifte han sig med Helga Marcia Westerberg. Hon var konstnär, utbildad på Valands konstskola där Carl Larsson var rektor. Helga var kurskamrat med Albert Engström och mycket god vän med Emma Zorn. Hon utvecklade inte sitt konstnärskap utan lade sin tid på familjens tre barn och stöttade Wilhelm.
Det var dock inte som solopianist S. var mest eftertraktad utan som kammarmusiker och ackompanjatör. Alla ville ha hans medverkan. Han spelade med dåtidens främsta. Fiolisterna Henri Marteau och Tor Aulin i vars kvartett han var permanent medlem, den tiden främsta sångare John Forsell och de norska sångerskorna Dagmar Möller och Cally Monrad. Samarbetet med Monrad fungerade helt perfekt musikaliskt men också på det personliga planet. Det uppstod en ”fling” mellan de båda. Det fick Helga snart reda på och hon reste ner tills sin släkt i Göteborg och lämnad Wilhelm ensam med deras tre barn. W. Hade stor ruelse över sitt snedsteg och ville tillbaka till sin familj. Sommaren 1904 fick W. tillbringa i ”karantän” ute på Särö innan han i nåder välkomnades i familjen.
Sommaren 1906 tillbringade S. med sin familj i Florens. Han hade fått ett stipendium för att kunna ägna sig åt att komponera. Han fick besöka av två herrar från styrelsen för Göteborgs Orkesterförening (som GSO hette då). De lyckades övertala S. att åta sig att bli dirigent för orkestern. En syssla som han hade i 15 år. Orkestern och S. trivdes mycket bra tillsammans och den gjorde stora framsteg under Stenhammars tid. Orkestern började turnera och gav 1909 och 1910 inte mindre än 30 konserter utanför Göteborg. Man kan undra hur S. hann med allt. Förutom med orkestern åkte han hela tiden runt som kammarmusiker. Turnerandet skedde på den tiden med båt, hästskjuts och smalspårig järnväg där tågen ”rusade” fram i 20 kilometer. En tågresa Göteborg- Stockholm kunde ta 12 timmar.
Som den eftertraktade person S. var fick han erbjudande 1909 att bli Director Musicus i Uppsala. Rector Magnificus Henrik Schuck ville absolut att S. skulle ha tjänsten. Han lockade med allt. Närheten till Stockholm, inga betungande uppgifter, (S. behövde i princip bara visa sig i Uppsala), bra lön och tid att komponera. S. var frestad men då skred orkesterns ordförande Peter Lamberg in och hade ett långt samtal med S. som resulterade att S. blev kvar i Göteborg. Förmodligen med att bra påslag på lönen. Från orkestern kom också ett brev undertecknat av samtliga medlemmar. Slutklämmen var ”taga vi oss friheten bedja Eder att Ni icke utan tvingande skäl nedlägger er befattning”
Det blev Hugo Alfven som fick tjänsten i Uppsala som passade honom perfekt.
1922 började S. känna en viss trötthet. I ett känsloladdat brev till orkestern skrev han ”Tack- för igår och i förgår och för de femton år vi kamperat ihop …..”
På våren 1925 drabbades S. av en hjärnblödning. Under 1926 och 1927 försämrades han hälsa. Den 19 november fick S. en ny blödning och dog dagen därpå. Helga och han bodde då i Mannheimers sommarvilla Skogshem i Jonsered. S. ligger begravd på Mariebergskyrkogården i Majorna. Helga flyttade in i den kapellmästarvilla som byggts på Herrgårdsgatan 13. Hon överlevde S. med 30 år och dog 1957.
Paret Stenhammar efterlämnade 3 barn. Claes, Hillevi och Ove. Claes blev sångare och kantor, Hillevi sångerska i den lättare genren och Ove blev affärsman.
Text Jan Johansson
