Det är inga vanliga pusseldeckare han skriver. Inte heller action, åtminstone inte i vanlig bemärkelse. Mycket av vad som händer i Sven Westerbergs romaner försiggår på insidan av karaktärernas huvuden.
–Det skulle nog bli svårt att göra film av mina romaner, tror han.
Möjligen kunde en regissör som Ingmar Bergman ha lyckats med det.
– Det var faktiskt en känd skådespelare som var intresserad av att filma en av mina första böcker, men jag vet inte vad som hände med det. Det blev i alla fall inget av, säger Sven Westerberg.
Han har i dagarna utkommit med sin trettonde roman Ovissheten (Tre Böcker förlag) och i den är läsarnas välbekante huvudperson Lennart Brask tillbaka. Den tidigare chefen för underrättelsetjänsten är numera pensionerad och lever ett stillsamt liv vid den halländska kusten. Eller snarare, han försöker leva ett stillsamt och tillbakadraget liv. Så mycket kan vi avslöja.
KAN CHIFFERSPRÅK
Lennart Brask medverkade i Sven Westerbergs fem första romaner som alla utspelar sig i underrättelsevärlden. Därav ryktet att Sven Westerberg själv skulle ha ett förflutet som spion. Hur är det egentligen med det?
– Jaha, det där, säger han och skrattar.
Det är inte första gången han får frågan.
– Jag var kryptör vid en hög flygstab då jag gjorde lumpen, och som sådan utbildad att läsa det chifferspråk som användes av försvaret och UD.
Sven kom på det viset i kontakt med de hemliga meddelanden som skickades inom försvarsstabens underrättelsetjänst.
Så ”spion” kanske är att ta i. Men visst har han kunskaper om det han skriver.
BODDE I NORGE
Westerberg föddes 1945 och växte upp i Sävedalen i Partille. I början av sjuttiotalet var han klar med ”någon flummig sextiotals-fil kand från universitetet”, med betyg i ämnen som pedagogik, arabiska och ekonomi. Arbetslösheten bland akademiker var stor men Sven hade hört att det var lärarbrist i Norge.
– Jag ringde helt enkelt upp skolchefen i Oslo. För övrigt sådant som man bara gör när man är ung. ”Kan du komma imorgon” frågade skolchefen. Vill ni inte se mina betyg först undrade jag. ”Dem kan du ta med dig”.
Nästa dag flög Sven från Hisingen till Oslo, två dagar senare började han jobba vid en norsk skola.
Han blev kvar i Norge i 16 år.
– Jag träffade min fru där, hon var också lärare. Eller småskolelärarinna, som det hette då.
Så småningom tröttnade Sven på skolvärlden och började istället arbeta för det norska flyktingrådet.
– Deras uppgift var att ta hand om de 15 flyktingar som kom till Norge varje år.
Bara 15?
– Nu överdrev jag kanske lite. Men inte var de många.
MITT I KALLA KRIGET
Det var 1970-tal och det kalla kriget mellan öst och väst pågick som värst.
– Norge hämtade flyktingar från läger i Italien och Österrike. Ibland fanns där också någon avhoppare från öst som lyckats ta sig förbi järnridån. En person som jag fick ta hand om var expert inom optisk elektronik och kom från ett land inom Warsawapakten. Honom var den norska säkerhetspolisen och underrättelsetjänsten väldigt misstänksamma mot. Det blev lite problem där ett tag.
Hoppsan. Så var vi där igen – i spioneriet.
– Just den historien skulle kunna bli en egen roman. Men det löste sig till slut för mannen, säger Sven utan att gå närmare in på ämnet. Kanske sparar han på detaljerna för en kommande thriller?
Efter många år i Oslo provade Sven och hans hustru att bo i ett mindre samhälle nära den svenska gränsen i Värmland. Men det blev för mycket skog för Sven, som fick lappsjuka.
– Det var då jag började skriva.
Hans första roman kom till där uppe i utmarken.
MOTSATS TILL BRASK
– Vi brukade besöka Göteborg ibland, och jag minns att jag gick in på Wettergrens bokhandel på Avenyn och letade upp deckarhyllan. Tittade efter vilka förlag som gav ut thrillers. Bonniers och Norstedts var för stora, det var ingen idé tänkte jag. Så jag skickade mitt manuskript till Tidens förlag.
Efter bara ett par månader var Svens första bokkontrakt i hamn och han debuterade 1987 med ”Onsalaffären”.
Därefter har det blivit många kriminalromaner. Lennart Brask trädde så småningom tillbaka för en ny huvudperson, rättspsykiatern Hanna Skogholm. Som kvinna, trebarnsmor och utan andra laster än cigarettrökning skiljer hon sig från den gängse bilden av en svensk deckare: den där lätt alkoholiserade, ensamstående mannen som ständigt grubblar över samtidens förfall.
– Brask hade inget socialt liv alls. Jag ville skriva om en huvudperson som var hans motsats men som genom sin yrkesverksamhet kunde fungera i kriminalgenren, förklarar Sven
Han har ofta fått frågan hur han kan skriva om en kvinnlig huvudperson i jag-form.
– Men kvinnor skriver ju om män, det är inget konstigt med det. Hanna Skogholm har den typ av allmänmänskliga problem som alla har.
TILLBAKA TILL GÖTEBORG
När Sven Westerberg återvände till Göteborg och Partille började han arbeta för Folkuniversitetet, som vid några tillfällen hade ett samarbete med rättspsykiatriska institutionen vid Göteborgs universitet. Detta gav deltidsförfattaren användbara kunskaper och kontakter inom rättspsykets värld.
– Jag medverkade gång vid ett seminarium med kvinnliga överläkare i Partille och de flesta av dem hade inga problem med min figur Hanna Skogholm. Förutom en enda sak: kunde jag inte få henne att sluta röka?
Sven svarade då att han absolut inte kan lägga sig i Skogholms privatliv. Det där med rökningen är Hannas ensak.
1999 tilldelades han Svenska Deckarakademins pris för årets bästa svenska deckare, ”Guds fruktansvärda frånvaro”. Nu är han sedan länge själv en av ledamöterna i akademin.
Trots att Westerbergs författarskap berör frågor om ondska, tro, psykisk ohälsa och existentiell ångest framstår han inte som en speciellt dyster eller grubblande person.
SMYGKATOLIK
– Jag har alltid varit intresserad av filosofi och teologi. Funderar över livet, precis som de flesta människor gör, säger han och tillägger han en gång hade en katolsk period, ”rester av den finns fortfarande kvar”.
I den mycket trogna läsekretsen finns gott om psykiatriker och präster. Några biskopar också. K G Hammar menade till exempel att Sven nog var mycket nära sanningen om Dag Hammarskölds död i boken ”Andras väg har rastplatser i solen”.
De flesta av Westerbergs böcker utspelar sig i och omkring Sävedalen. Orten Floda, där Sven och hans hustru bor sedan 2009, figurerar i en av romanerna, ”Abonnemanget har upphört – hänvisning saknas”.

Sven Westerbergs historier skapas först långsamt inne i hans huvud.
– Till slut rullar de som en film. Då börjar jag skriva.
Nya ”Ovissheten” blir den sista romanen med Lennart Brask, har Sven bestämt. Någon ny bok är visserligen inte skriven, men hoppet är inte helt ute om en historia som kan sätta Floda på den litterära kartan.
Tills vidare går vår lokale Graham Greene mest omkring och funderar på saken.
TEXT & BILD: GITTAN ÖHMAN
 
Läs också: Johan Wopenkas recension av ”Ovissheten”.