Birgitta Waldenborg, ansvarig för lokalhistoriska arkivet och tidigare kommunarkivarie i Lerums kommun, är författare till boken ”I Kungsådrans spår”.
– Birgitta, när anställdes Du som kommunarkivarie?
– Det var 1985. Men dessförinnan hade jag under två år ansvaret för det lokalhistoriska arkivet. Det gick så bra så att man ville anställa mig som kommunarkivarie. Den som anställde mig trodde att jag var arkivarie fastän jag i själva verket var antikvarie.
– Berätta om ditt arbete med lokalhistoriska arkivet.
– Vi firar 40-årsjubileum i år. 1983 startade kommunen arbetet med att samla dokument till lokalhistoriska arkiv. I arkivet finn bland annat förenings- gårds- och privatarkiv. Här finns foton, filmer, intervjuer, tidningsartiklar och mycket annat.
– Vad fick dig att skriva en bok om Säveån och industrierna längs ån?
– Jag är ju egentligen antikvarie och intresserad av kulturhistoriska byggnader. Det har varit skäl nog.
Så här skriver Birgitta Waldenborg i bokens inledning:
Idén till denna skrift kom till genom att Hillefors Grynkvarns Museiförening gjorde en modell av Säveån i svart plåt föreställande Säveån från Solvedens ström till dämmet i Jonsered. Modellen är åtta och en halv meter lång och skall fästas på en naturstensvägg i rummet under Hillefors Grynkvarns museum. Alla kvarnar, sågar, industrier, verksamheter, herresäten och broar kommer att märkas ut. Historiken kring dessa objekt kommer att vara tillgänglig i en dator där fakta (bilder och text) om objekten kommer att återges.
Säveåns historia går långt tillbaka i tiden och detta är en återblick, som bör fängsla Lerumsbor, industrihistoriker, tekniker och allmänhet. Intresset för vattnets betydelse för tidigare generationer är ett dokument om hur industrier och samhällen skapats och byggts upp med hjälp av vattnets inverkan och teknikens utveckling.
Säveåns historia visar på lämningar från forntid till nutid. Dessa forntida lämningar synliggör att människor levde, livnärde och förflyttade sig utmed ån. Tidiga rester av kvarnar och sågar minner om medeltidens agrara bondesamhälle. Många av dessa kvarnar och sågar fanns kvar ända in i industrialismens patriarkala bruksamhällen.
Det agrara bondesamhället övergick i ett patriarkaliskt brukssamhälle, som präglade invånarnas förhållande mellan bruksledning och anställda, ett förhållande som visade både omsorg och kontroll från fabriksledningens sida och som innebar ett visst krav på lojalitet från de anställda.
Samhällena kring industrierna inspirerades arkitektoniskt och socialt från England, Tyskland och Frankrike. De äldsta industriidkarna från 1700-talet och början av 1800-talet visade inga intentioner att utveckla samhällenas sociala standard. Medan det redan på 1830-talet fanns tecken på en trend att bygga upp socialt fungerande samhällen kring industrierna med tjänste- och arbetarbostäder, skola, handelsbod, ålderdomshem, distriktssköterska, bibliotek och föreningslokaler.
1700- och 1800-talets textilindustrier, järnbruk, garveri och gjuteri är några av de industrier, som utvecklades vid Säveån. Den industriella revolutionen var inte någon plötslig företeelse utan visade på en lång teknisk, social och ekonomisk utveckling. Då det gällde textilindustrin var staten en drivande kraft. Man studerade de europeiska trenderna och importerade och kopierade både mönster och kvaliteter. Nyheter som mode, design och smak spreds genom tidningarna.
Efterfrågan på konsumtionsvaror som kläder, hemtextilier, bestick och möbler ökade. Under 1830-talet startade flera tidningar, som gavs ut i andra områden än storstäderna. Tidningarna hade stor betydelse genom sin information om nya varor. I och med näringsfrihetsförordningarna 1846 och 1864, då skrån och hallrätter avskaffades, ökade den kommersiella rörligheten.
Industrialismen var inte enbart av godo. Miljön var inget industriidkarna bekymrade sig om. De ansåg att naturtillgångarna var oändliga och kunde utnyttjas av människorna för evigt. Läckage från färgerier, garveri, textilfabriker och gjuteri har i decennier skadat Säveåns vatten och stränder. Miljömedvetandet har med åren vuxit och alltfler företag har insett värdet av en god miljöprofil.
I Lerum utvecklades inte den så kallade urbaniseringen med massflytt från landsbygden till storstaden, här fanns arbetstillfällen och den sociala gemenskapen och människorna var direkt knutna till samhället och arbetsplatsen. Det är stor risk att det historiska arvet i de gamla industrisamhällena går förlorat i och med att den patriarkala strukturen förändrades, arbetsmarknaden blev rörligare och arbetarna blev fackligt organiserade.
I Lerum har vi haft många kulturhistoriskt medvetna personer, vilket medfört att de gamla industrierna till viss del har fått leva vidare i ny skepnad med nya användningsområden utan att skada kulturmiljön.För att framtida generationer inte skall leva i total historielöshet utan förankring i nuvarande samhällsutveckling bör vi informera och synliggöra det fantastiska kulturarv som Säveån och dess omgivningar bjuder på.
Det är min förhoppning att denna skrift skall ge inspiration till att upptäcka Säveåns historiska och kulturella värden.
