Floda Nyheter har bett mig kommentera två inlägg på bloggen Ledarsidorna.se. Modigt av Floda Nyheter att intressera läsarna för motsatsen till ”Gammalmedia”. Din fråga blir då, ”Behöver jag läsa detta?”. Ja, om du tillhör den skara, som upplever att klyftan växer mellan politikerna i centrum och verkligheten ute i landet.
Sveriges problem handlar om en för stark centralmakt och en för lydig periferi med snedhet i kompetensen. Kasta pil på Sveriges karta. Du träffar en av 290 kommuner. Ta fullmäktigeledamöterna i den kommunen och sätt in dem i riksdagen och vice versa. Riksdagsmännen får besätta kommunfullmäktige. Sannolikheten är mycket hög att detta byte blir en katastrof för kommunen och en välsignelse för Sverige. Ute i kommunerna, välfärdens verkstadsgolv, kan inte politiker undgå att nå en viss politisk kompetensnivå. I centrum, långt från verkligheten, härskar gammalmedia med sin politiska utopi, ett obsolet arv från studentrevolten 1968. Mycket vi- och dompopulism, klasskampsretorik, Robin-Hood, omtanken om svaga grupper har förädlats till dagens identitetspolitik.
Ledarsidornas första artikel om kommunerna, 27/6-16, handlar om hur en okänslig och maktfullkomlig integrationsminister Ylva Johansson meddelar kommunerna att schablonen för ensamkommande flyktingbarn från och med januari 2017 dras ner från 1 900 kronor per dygn till 1 350 kronor och vad det innebär i vissa utsatta kommuner. Det behövs en kompenserande kommunalskattehöjning med fem kronor på varje intjänad hundralapp. Det stora kostnadsgenomslaget blir valåret 2018 med Alliansen på åskådarplats.
Ledarsidornas andra artikel, 29/6-16, återknyter till den första och lägger till det bostadsbyggande som dessa utsatta kommuner åläggs genomföra för att klara härbärgeringen av de ensamkommande upp till 17 år och de vuxna i gruppen 18-21 år. Det är ju bara att låna från kommunernas finansbolag, KommunInvest i Örebro, till dagens mycket låga kostnader. Typiskt råd från ett oansvarigt centrum till en periferi, som måste axla ansvaret. Ledarskapssidorna frågar vilka verksamheter som ska undanträngas mer än nu när förmodligen högre räntor på stora skulder ska betalas av dessa kommuner i framtiden? Räntekänsligheten i kommunsektorn är hög, något som Finansinspektionen borde uppmärksamma och dess tillsynsmyndighet Riksrevisionen.
Varje år gör Sveriges Kommuner och Landsting finansiella bedömningar om framtiden och räknar ut hur stora skattehöjningarna blir framöver för kommunsektorn för att ekonomin ska gå ihop. Dessa har aldrig slagit in även om det i ett historiskt perspektiv är kommunerna som höjt skatten och staten vid flera tillfällen kompenserat genom att sänka de statliga skatterna. Det har ropats på vargen men vargen har inte kommit. Är det så nu också? Kanske inte! Det finns ett nytt inslag, att äldreomsorgen efter finanskrisen 2008 satts under stark kostnadspress och effektiviserats mycket och troligtvis förlorat i kvalitet i många kommuner. Den har hittills betalat migrationens kostnader i de utsatta kommunerna.
Varför har inte kommunerna höjt skatten? Den viktiga ungdomsgruppen (26-44 år, se sid 66) gillar inte hög skatt till skillnad från de äldre som lever i uppfattningen att pengarna från skattehöjningar går till vård, skola och omsorg. Det är ett tydligt statistiskt påvisbart beteende. Så tydligt att kommunerna slåss om ungdomarna i tysthet och det gör man med sänkt eller oförändrad skatt. Detta skulle gammalmedia skriva om men det är ingen passande 68-sanning.
Vad gör man i stället? Äldreomsorgen innehåller ännu inte några militanta åldringar från fyrtiotalistgenerationen så den kan man ge sig på att kostnadseffektivisera utan röstförluster och det är vad som skett under många år. De äldre har hittills betalat för migrationen. Den möjligheten torde snart vara helt uttömd. Ledarsidornas fråga, ”Vilken verksamhet står på tur?” är högst relevant. Det är kulturen, fritiden och barnomsorgen (Se KE, nr 5, 2009, sid 33).
Ledarsidorna nämner att det är fattiga kommuner som drabbas och detta kan misstolkas. Kommunerna är inte fattiga utan människorna i dem är det. Det är en missuppfattning att kommuner har egna kommunala skattebaser som speglar invånarnas inkomster. Alla kommunala beskattningsbara inkomster samlas i en bidragspåse i riksdagen och delas ut till kommunerna per invånare. Så per invånare räknat är alla kommuner lika fattiga eller rika. Det är skattesatserna och förmågan att driva verksamhet kostnadseffektivt som skiljer kommunerna åt. En kommun på landsorten har liga stark skattebas som Danderyd. Men Ledarsidornas slutsats är korrekt, volymen migranter i landsortens kommuner där inga jobb finns, men bostäder, kommer att sänka kommunerna och invånarna drabbas genom undanträngning.
Alltså! Centraliserade länder, som Sverige, har låg tillväxt, låg produktivitet och dålig flexibilitet och därmed låg absorptionsförmåga att inkludera migranter. Det blir omfördelning av befintliga resurser i ett land där inte nya skapas. Detta började under 1990-talet då rikspolitikerna började intressera sig för röstknipande kommunala verksamheter som vård, skola och omsorg. Det kommunala självstyret försvagades och kommunalpolitiker tröttnade och lämnade sina uppdrag. Staten fortsatte att centralisera genom att nästan alla kommunala intäkter fördes till riksdagen genom skatteutjämnings- och maxtaxesystem. Statsbidragen avindexerades och pengar ges ut som Wernersson- och Perssonpengar i form av öronmärkta bidrag. Skolan blev en kommunal uppgift men med statlig underfinansiering som startplåt.
Dagens kommunalmän är berövade sin intäktsmakt och initiativkraft mot omgivningen. De har under åren utvecklats till inåtvända kostnadsgnetande duktiga förvaltare som i stort sett saknar entreprenörens möjligheter att svara upp till de förändringar som migrationen kräver.
Hur blev det så? Våra författningar definierar inte vad det kommunala självstyret ska innehålla. Men hade så skett finns ändå ingen Författningsdomstol som kan gå in vid statliga övergrepp. Sverige säger sig vara en demokratisk enhetsstat och så är det. Staten förvaltar 290 lydiga kolchoskommuner och det har kostat och kommer att kosta välfärd.
Hans Jensevik
Analyschef
Svensk Kommunrating
Länkar: Kommunala skatteutjämningssystemet – SCB
Kommunala skatteutjämningssytenet – SKL