I EN INSÄNDARE till lokala tidningar i Västergötland den 24 september lanserade de kristdemokratiska regionpolitikerna Conny Brännberg och Kristina Carlsson konceptet kulturarvsskolor. I en SvD kulturdebattartikel den 27 oktober konstaterar Håkan Lindgren att den nationella kultur så som den är nu består mest av tomhet. Den ena artikeln var inte nödvändigtvis kopplad till den andra även om det verkar så. Men båda adresserar ett viktigt problem i det svenska civilsamhället och den första artikeln kan vara lösningen för den andra. Men kanske inte precis som insändarna och kulturdebattartikeln tänker. För kulturarvet är varken dött eller döende – men det går åt fel håll.
Allt vi är och gör är del av vårt kulturarv. Det vi ser runt omkring oss, det vi läser och bestämmer, hur vi styr vårt samhälle, hur vi fostrar våra barn, vad vi längtar efter, vart vi reser och vem våra förfäder var – d.v.s. vi lever i Sveriges kulturarv varje dag, varje minut, varje sekund utan att någonsin definiera det som ett kulturarv. Det är bara våra liv. Det är som vi är.
MEN VISST KAN KULTURARVET beskrivas. Den beskrivningen kan delas i det fysiska och psykiska, det historiska och det omedelbara, samt i det medvetna och det omedvetna. Beskrivningen kan ske i skolor som skribenterna föreslår, i kulturhus, genom hembygdsföreningar, andra föreningar och på museer, konserter och konstutställningar samt genom böcker, filmer och upplevelser. Men främst lärs kulturarvet in i familjen, hos vänner och i hur samhällets aktörer agerar. Det lärs in om vi alla, läs de vuxna är medvetna om vårt förflutna inom demokrati, samhällshistoria och kulturarv. Men det lärs aldrig in om vi fortsätter att föra fram konsumism och obehindrad tillväxt som de allena saliggörande ställningstaganden samhället kan erbjuda.
BOKLÄRDOM I ALL ÄRA, men det är hur vi beter oss, hur vi pratar i barnens närvaro som vårt kulturarv förmedlas. Skolan har en viktig roll och borde vara kulturarvsorienterad i alla ämnen och studiestadier. Men familjen och föräldrarnas samhällsattityder och involveringar ger näring åt vårt kulturarv. Skolan har en roll, precis som föräldrarna, näringslivet, kyrkor, sporten har sina roller. Hela civilsamhället ska vara barnens aktiva kulturarvsskola. Men att enbart fokusera på barn och de unga är varken en framkomlig eller en etisk inriktning i ett medvetet kulturarvsarbete.
Vi har alla ett ansvar för att fylla den kulturella tomhet som Lindgren beskriver. Vi måste alla vara lärare i en större kulturarvsskola än den Brännberg och Carlsson vill utreda i regionen. Vi är alla tillsammans den viktigaste ingrediensen i skapandet och utvidgandet av vårt kulturarv.
Sven Borei, Koksås