I veckan fick vi veta att regeringen förmodligen kommer att lägga ett förslag som innebär att vinsten i företag inom välfärdssektorn skall begränsas till sju procent på satsat kapital. Personligen tycker jag det är ett dumt förslag. Ett privat företag som bedriver verksamheten billigare och bättre än det offentliga skall givetvis kunna tillgodogöra sig vinsten. Det är stat, landsting och kommuner som själva beslutar om välfärdstjänsterna skall utföras i privat eller fientlig regi. Förslaget föranleder mig att återge ett stycke ur den amerikanska boken Reinventing Government (Sluta ro börja styra).
De som i alla lägen förespråkar privatisering, därför att de ogillar offentlig verksamhet, är lika missledda som de som i alla lägen motverkar en privatisering därför att de ogillar näringslivet. Sanningen är den att själva ägandet av egendom eller tjänsteproduktion – oavsett om det är offentligt eller privat – är mycket mindre betydelsefullt än dynamiken i marknaden eller institutionen som producerar varan eller tjänsten. Vissa privata verksamheter fungerar utomordentligt bra, andra gör det inte. Vissa offentliga verksamheter fungerar utomordentligt, bra andra gör det inte.
Den avgörande faktorn är vilka drivfjädrar som finns inbyggda i systemet. Är människorna motiverade att göra sitt yttersta? Är de ansvariga för sina resultat? Är de befriade från onödiga och tyngande regler? Är beslutsfattandet tillräckligt decentraliserat för att medge flexibilitet i verksamheten? Speglar belöningarna kvaliteten i utförandet? Det är dessa frågor som är viktiga. Inte om verksamheten bedrivs i offentlig eller privat regi. När det offentliga privatiserar en verksamhet, t ex lämnar ut sophanteringen på entreprenad, händer det inte alltför sällan att det är ett överlämnande till ett privat monopol, ett privat monopol där både kostnader och ineffektivitet ökar än mer.
Det är förnuftigt att lämna över utförandet av offentliga tjänster i privata händer (oavsett om det är kommersiella eller icke kommersiella) om det innebär att det offentliga kan få ut högre effektivitet, högre kompetens, större jämlikhet eller i övrigt ett bättre resultat. Men vi skall inte förledas till att tro att det handlar om en ideologi som glorifierar privatisering av den offentliga sektorn. När staten tecknar kontrakt med privata företag brukar både konservativa och liberaler tala om ett systemskifte där statens ansvar lämnas över till den privata sektorn. Detta är rent nonsens. Det enda som överlämnas är utförandet av tjänsten, inte ansvaret för tjänsten. Eller som Ted Kolderie en gång sa: ”Det faktum att en privat entreprenör bygger en väg innebär ju inte att vägen blir privat.” När staten kontrakterar något privat företag för att utföra en aktivitet är det fortfarande staten som tar policybesluten och som ansvarar för finansieringen.
Även Peter Drucker, som var en av de första som förespråkade privatisering, hävdade att vi behövde mer styrning (governance), inte mindre.
I sin bok The Age of Discontinuity (1968) skriver han:
Vad vi ser är inte något som försvinner bort från staten. Det är istället så att vi behöver en kraftfull, stark och mycket aktiv styrning. Men vi åser ett val emellan en stor men impotent offentlig sektor och en offentlig sektor som är stark därför att den ägnar sin kraft åt beslut och ledning och överlämnar produktionen till andra. Vi behöver en offentlig förvaltning som kan styra och som verkligen styr, och som inte ägnar sig åt att producera tjänster.
Att offentliga utförare inte alltid är bra och att privata utförare kan bedriva utmärkta verksamheter har jag själv sett exempel på. Jag har en äldre släkting i Norrköping som bor på ett kommunalt äldreboende. Ett boende som är under all kritik. Jag har en äldre vän på som bor på Hedegården Stenkullen där verksamheten drivs av företaget Humana. Personalen är fantastisk likaså miljön. Det är alltså inte privat eller offentligt som är avgörande.