FORSRÄNNING eller rafting som det även kallas, är inte det första man tänker på när man talar om Floda. Jag själv hade aldrig tidigare tänkt tanken att forsränna. Inte förrän jag träffade Nicholas Lusack, initiativtagare till forsränning i Floda. Han erbjöd mig att följa med på en tur den 31 mars, sista dagen för farkoster i Säveån för säsongen. Mellan den 31 mars och 1 augusti får inga farkoster färdas i vattnet på grund av strömstarens häckningsperiod. Nicholas ordnade utrustning och för mig var det bara att hänga med.
”Vad har jag gett mig in på?” Det var min första tanke när jag såg farkosten som skulle ta oss ner för Säveån. Hög, smal och tillsynes vinglig gav inte direkt det mest betryggande intrycket för en förstagångsraftare. Men efter att Nicholas varit i Birmingham och införskaffat kanoten just för denna tur kunde jag inte gärna backa ur.
På med våtdräkt, snabb genomgång utav säkerhet och instruktioner, sen direkt ner i båten och ut på Säveån. Någon uppvärmning och tid att lära känna farkosten blev det inte. Ett par minuter och sen dök det vita vattnet upp. En fallhöjd på 5-7 meter på en 150 meter lång sträcka. Jag visste inte riktigt vad som väntade mig. Jag hade gått promenaden längs med ån ett par gånger och inspekterat vattnet som skulle bli det element som gav mig min första riktiga adrenalinkick. Men jag hade aldrig riktigt kunnat fantisera om känslan.
Allt gick väldigt fort. Strömmen fångade upp oss direkt och slet oss ner för det första ”droppet”. Nicholas hade under genomgången berättat att det bästa sättet att hålla balansen var att paddla för kung och fosterland, men min enda tanke var att hålla mig i båtens sidor och hoppas att jag fortfarande skulle sitta kvar på min plats när det var över. Sen släppte allt. Adrenalinet kickade in, och oron övergick i fokus. Vi kastades runt rätt ordentligt, men den tillsynes vingliga farkosten höll oss förvånansvärt bra kvar på ytan. Nicholas bakom skrek instruktioner om på vilken sida vi skulle paddla för att undvika stenar och hinder längs med färden. Sen var vi nere. På lugnt vatten. Vilken känsla! Jag kan, med handen på hjärtat, säga att jag aldrig tidigare upplevt någon så häftigt, och alla tvivel på mig själv och båten var borta.
Vi fortsatte i ungefär 45 minuter på ån. Och även om ingenting efteråt riktigt kändes riktigt lika häftigt som den första biten hade jag inte en tråkig sekund. Vitt vatten i längre sträckor varvades med lugn och skön upphämtning. Vi gled med strömmen. Vi var tvungna att gå i land ett par gånger för att tömma kanoten på vatten och dricka lite vatten. Färden avslutades i Hedefors. Omtumlade och trötta gick vi i land Båten hade fått sig en rejäl smäll och läckte in vatten. Men både jag och Nicholas hade klarat färden utan skador. Jag lämnar min premiärtur bakom mig med, förutom ordentlig träningsvärk, ett ordentligt sug efter mer. Och även om jag nu måste vänta till den 1 augusti då häckningsperioderna i naturområdet är över ser jag fram emot nästa tur.
Taggar: