Hälsningar från Port de Pollença, där Lerums Nyheters redaktion tillbringar några lata dagar på stranden med sol och bad.

Jag har börjat läsa en bok som heter Början på allt. Det är kanske inte den bästa boken att läsa om man samtidigt följer svensk politik. För i boken finns ett intressant resonemang om hur människor genom historien har lyckats bygga samhällen genom samarbete, förhandling och kompromisser.

 Förhandling. Kompromiss. Samarbete.
Tre ord som just nu inte verkar vara särskilt gångbara i den svenska rikspolitiken.
Kommunikationen mellan Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar har stundtals mest påmint om en hönsgård. Kackel från den ena sidan och kackel från den andra. Och bredvid står Elisabeth Thand Ringqvist och kacklar sin ramsa. Alla vill bestämma. Alla vill ha inflytande. Alla säger att de vill samarbeta. Men bara på sina egna villkor. Och framför allt verkar det som att ingen vill vara den som ger efter först. Om det inte var en så allvarstyngd situation skulle det hela bli nästan komiskt. Om det inte vore för att det handlar om Sveriges regering under fyra år framåt.
Vänsterpartiet vill ha inflytande och har gjort klart att partiet inte vill nöja sig med att bara stå bredvid och släppa fram en socialdemokratisk regering.
Socialdemokraterna vill inte regera ihop med V.
Centerpartiet har sina egna röda linjer.
Och någonstans mitt i detta försöker Magdalena Andersson få ihop ett regeringsunderlag. Det är ungefär som att försöka organisera en familjesemester där fyra personer vill åka åt fyra olika håll och ingen vill ge med sig.

Men varför väntade man?
Det kanske mest häpnadsväckande är att de här motsättningarna inte kommer som en överraskning. De politiska partierna har länge vetat att de behöver varandra.
V har vetat vad man vill.
S har vetat vad V vill.
C har vetat vad man inte vill.
Alla har vetat ungefär var de andra står.
Ändå verkar man ha sparat själva förhandlingen till efter valet. Det är ungefär som att köpa en gruppbostad, och först efteråt försöka lista ut om det finns några som vill dela den med en.

I Lerum har vi ett bra exempel.
Här har Moderaterna och Socialdemokraterna samverkat.
Två partier som ideologiskt står långt ifrån varandra i många frågor har ändå klarat av sätta sig ner vid samma bord, och lyckats styra kommunen tillsammans. Det betyder naturligtvis inte att M och S tycker lika. Det är själva poängen. Om två partier tycker exakt likadant behövs ingen koalition. Då räcker det med ett parti.

Det intressanta är i stället vad som händer när man måste hitta gemensamma lösningar, trots att man har olika utgångspunkter.
Då blir det politik på riktigt
Man förhandlar.
Man ger och tar.
Ibland får man svälja en groda.
Ibland får motståndaren svälja en större.
Och ibland får båda konstatera att den perfekta lösningen inte finns – men att en tillräckligt bra lösning är bättre än ingen lösning alls.
Det är ungefär så demokrati är tänkt att fungera.

Här på stranden börjar jag därför fundera på om Lerum, eller någon annan kommun som också lyckats, borde skicka en liten delegation till Stockholm. Inte för att läxa upp någon utan bara för att visa hur man kan börja, och att det faktiskt går.

Man tar två partier, eller fler.  Man placerar dem i samma hus. Man ger dem ett antal problem som måste lösas. Sedan säger man:
”Varsågoda. Ni behöver inte tycka lika. Men ni måste komma överens om en bra lösning.” Det verkar fungera. Åtminstone tillräckligt för att få vardagspolitiken att gå vidare.

Politik är inte dejting, inte att ”bli ihop”
Kanske har svensk politik glömt något viktigt. Att bilda regering är inte att dejta. Man behöver inte hitta den perfekta partnern. Man behöver hitta någon som man kan samverka och samarbeta med. Och det är en betydande skillnad.

Magdalena Andersson och Nooshi Dadgostar behöver naturligtvis inte bli bästa vänner. De behöver inte ens vara överens om särskilt mycket.

Men om de vill att väljarna ska tro att de tillsammans kan uppnå en stabil grund för att styra landet under fyra år, så måste de kunna visa att de klarar den kanske mest grundläggande politiska uppgiften av alla:
att förhandla och hitta lösningar med människor som inte tycker som de själva.
Det är faktiskt hela idén. Annars kan man lika gärna sitta hemma och skriva partiprogram.

Hälsningar från Mallorca
Så medan Sverige väntar på besked om vem som ska samarbeta med vem sitter Lerums Nyheters redaktion på stranden i Port de Pollença och läser Början på allt. Jag har kommit fram till kapitlet om hur människan lärde sig samarbeta.

Utanför ligger Medelhavet spegelblankt. På solstolarna bredvid sitter några engelsmän och diskuterar något livligt. Efter en stund skrattar de, dricker upp sitt kaffe och går därifrån tillsammans. De verkar ha kommit överens.

Kanske borde Magdalena och Nooshi ta semester i Port de Pollença. Eller ännu hellre: komma till Lerum. Här finns åtminstone ett fungerande experiment att studera. Moderater och socialdemokrater som sitter vid samma bord och som nu även välkomnar liberalerna till bordet. Det är inte alltid vackert. Det är säkert inte alltid enkelt. Men de har åtminstone förstått en gammal politisk sanning:

Man kan inte styra tillsammans om man först måste förhandla om vem, eller vilka, som får sitta med vid bordet.

Nu lägger jag undan boken. Solen är på väg ner.

Och hönsgården hemma i Sverige väntar. Det är kanske dags att någon stänger dörren till hönshuset – och öppnar dörren till förhandlingsrummet.

Länk: Början på allt