Jag såg skylten en dag när jag åkte igenom Stenkullen tillsammans med min fru och våra tre barnbarn. En stor rödmålad byggnad och med hänvisning till ingång runt hörnet. Vi blev nyfikna och stannade till, och gick in och kollade lokalen och väggarna. Två av barnbarnen, Julius 10 år och Adrian 8 år, blev eld och lågor, medan August 6 år absolut inte ville prova. Julklappsproblemet för de två stora var löst. De fick var sin heldag på Grepp i julklapp.
Dagen före nyårsafton var det dags att infria julklappen. Efter stor tvekan frågade sexåringen om han fick följa med och titta. Självklart fick han det.
När vi kom till Grepp blev vi på ett väldigt fint och proffsigt sätt välkomnade av Ewa Strömberg. Ewa äger verksamheten tillsammans med sin man Björn Strömberg. Pojkarna, och även farfar, utrustades med klätterskor, dock inte August, som vägrade. Som ambitiösa farföräldrar försökte vi övertala August, men Ewa dämpade oss på ett fint sätt.
– Han kommer, sa Ewa. Ge honom bara lite tid.
Ewa fick rätt. Det tog inte lång stund innan August kom smygande och bad mig följa med till receptionen för att han också skulle få klätterskor. Efter en timmes klättring bad jag barnen om ledigt för att gå till Björn och Ewa för att ställa några frågor.
Ewa och Björn Strömberg äger och driver sedan september 2021 klätterhallen Grepp i Stenkullen.
Foto: Emma Thun
– Björn, varför öppnade ni en anläggning i Stenkullen?
– Vi flyttade hit till Stenkullen förra året. Jag är från Mölndal från början men Ewa kommer härifrån.
– Så hon är gammal lerumsbo?
– Ja, hon drog gärna åt det här hållet, men jag var lite mer tveksam.
– Hur fick ni tag på den här byggnaden?
– Det var lite av en slump att vi körde förbi och såg skylten om ledig lokal.
– Ni har gjort en hel del förändringar i byggnaden.
– Vi har tagit ur golvet i en del av lokalen för att få en hög klättervägg. Sen har vi höjt taket också.
– Varför klättring? Är ni tävlingsklättrare?
– Jag har tävlingsklättrat jättemycket. Jag tävlade i landslaget fram till 2010. Sen försökte jag göra en come back 2015, men då höll inte kroppen för det. Och jag träffade Ewa via klättringen.
– Så Ewa är klättrare också.
– Ja. Hon har klättrat sedan 2005.
– Hur har responsen varit här i Lerum?
– Det är bara att titta runt här. Det är många glada personer som är här. Väldigt blandat med folk som kommer. Det är föräldrar med småbarn, men även gamla klättrare som var med på åttiotalet. som du, säger Björn. Det är fint att ha ett ställe där alla kan vara.
– Vad finns det för naturliga klätterväggar runt Göteborg?
– Väldigt många faktiskt. Om vi tar hela Västkusten så finns den mesta och bästa klättringen här.
– Är det inte en farlig sport?
-Nej. Jag brukar jämföra det med att köra bil. Det blir farligt om jag kör mot rött ljus. Vet jag hur saker fungerar och knyter in mig ordentligt och hjälper till att kolla min kompis som ska upp och klättra, då händer det i princip inga olyckor. Det som sker här inne är att det kan bli en stukning på en fot, men inget allvarligare. Det är väldigt få skador.
– Hur har pandemin påverkat er?
– Ingenting än. Öppningen blev lite förskjuten. Vi hade tänkt öppna i januari. I stället blev det september och då hade det klingat av lite. Vi har en väldigt stor lokal, så alla kan hålla avstånd. Den enda påverkan vi har just nu är omklädningsrummen, där vill vi inte att för många personer är samtidigt. Och bastun har vi tyvärr fått stänga av.
– Varför gillar du klättring?
– Det som jag tycker är kul är att det är för alla. Som småbarnsförälder sitter man ofta och tittar medan barnen tränar, men här kan både stora och små vara aktiva. Här kan barn och föräldrar träna ihop. Sen händer det mycket nu när klättring har blivit en OS-sport. Det gör att intresset för sporten ökat jättemycket. Det håller på att bli en riktigt stor sport.
Efter tre timmars klättring var farföräldrarna trötta och hungriga. Efter lite övertalning lyckades vi få ner pojkarna från väggarna mot löfte om att vi snart skall komma tillbaka.
Text: Lennart Lauenstein
