Sven Karlsson ser väldigt nöjd ut när han visar den nygjorda inredningen i den gamla pizzerialokalen som nu blivit Gobi Sushi.
– Jag har gjort i princip hela inredningen. Det är allt det snickerimässiga. Det är trappan, trapphus, bardisk, räcken, handledare, spaljéer. Allt.

– Det är inte första gången du inreder en restaurang?
– Nej jag har ju hållit på i 57 år. Så det har blivit några gånger. Jag tycker det är väldigt skoj att jobba med sånt här.
Sven berättar att han arbetat över hela världen. Som längst bort var han i Singapore. Han arbetade med att göra hotell- och restauranginredningar åt SAS. Det var innan lågkonjunkturen kom i början av nittiotalet.
– Nu är jag gammal så nu vill jag inte åka så långt bort. Jag är mera hemkär nu så jag håller mig runtomkring Tollered. Åker inte gärna längre än till Lerum, säger Sven och skrattar. Jag har mycket att göra här i Lerum och på Öijared. Jag har även jobbat åt Västarvet. Jag har haft fullt upp med detta. Nu ska jag göra en gammaldags serveringsgång på Nääs. Det är en blandad kompott.
Gobi Sushi tycker han är ett av de roligare jobben på senare tid. Christer Harling, ägare till Solkatten i Lerums centrum, ringde honom och berättade om köpet av Pizzahörnan och att det behövdes ny inredning där.
– Många undrar vad jag gör. Jag kan berätta vad jag svarade prästen i Skallsjö kyrka när han undrade. ”Han frågade mig så här: Vad gör du egentligen Sven, sa han. Det ska jag tala om för dig sa jag. Jag gör allt från synden till frälsningen. En dag i kyrkan och nästa dag på nattklubben.”
Sven Karlsson hade nitton anställda när företaget var som störst. Det var när lågkonjunkturen slog till i början av nittiotalet. Det var några hemska år, berättar han. Men när det gick som bäst var det ca tio anställda. Nu är han nöjd med att jobba ensam och kan råda över sin tid.

 Hästintresset
– Det handlar ju inte bara om snickeri. Du har ju varit väldigt engagerad i annat också. Berätta lite om ditt hästengagemang.
– Jag är ju torparpojk. När jag växte upp hade vi två kossor, en gödkalv och lite höns. Pappa jobbade på Nääs och körde häst. Då tyckte jag att det var roligt med hästar och jag skulle bli bonde när jag blev stor.
Men Sven hästintresse gick tillfälligt över. I övre tonåren var han mest irriterad på hästarna eftersom ryttarna red sönder grusvägarna runt torpet. Men intresset kom tillbaka när hans döttrar började rida. Det resulterade i ett långvarigt engagemang i Nääs ryttarförening. Som ledare och tränare ledde han föreningen till 18 SM-finaler och fyra guldmedaljer i hästhoppning. Det märkliga är att Sven själv inte kan rida. Nu är det barnbarnens ridning som engagerar honom. Hemma på gården har han sex hästar. Tre stora och tre ponnyhästar. Hästengagemanget ledde till en plats i Idrottsorden där han är riddare av sjunde graden.

Inte bara hästar utan även bollspel
Jag fick tidigt stå i mål i fotboll. Jag vet inte om det var mobbning, för det där med att stå i mål brukar jag vara något för de sämsta. Men jag var duktig. När jag gick i fjärde klass så fick jag stå i mål för femteklassarna. Jag offrade mig hänsynslöst. Mamma var alldeles förtvivlad när jag kom hem med hål på byxorna.
Han var målvakt i skollaget i Torpskolan och fick sedan en plats i laget i Floda. Sedan var han med och drog igång handbollen Floda. De gick från division fyra till division två.
– Förutom målvakt så blev jag kassör, säger Sven. Jag fick en liten, liten plånbok och så skulle jag ta fem kronor av varje spelare vid varje match så vi kunde betala domaren.
Sven stod i mål i 22 år innan han slutligen la skorna på hyllan. Han hade försökt sluta tidigare och gjorde ett uppehåll på tre år vilket resulterade i en begynnande fetma. Åtminstone tyckte hans fru det, som jagade honom tillbaka till handbollsplanen. Veternanen fortsatte sedan i ytterligare sju år.
– Jag hann ju inte träna, säger Sven, för jag hade ju snicckeriverkstan då. Sista matchen var en träningsmatch mot Alingsås. Alingsås var på väg upp i eliten då. Jag hade ju mött Alingsås många gånger och kände hela rövarbandet. Inte spelarna så mycket som ledarna. Dåligt tränad och dåligt uppvärmd. Det finns ju bara ett resultat. I lägre serier kan du spela dig i form, men det gick inte här. Bollen gick så fort, jag hängde inte med. Så i andra halvleken var det ett tillfälle då kom en kontring. Jag kom upp väldigt bra mot en skytt – när jag blev äldre blev jag mer klurig och väntade ut skytten. Jag kom alltså upp bra mot skytten och han drog mig rakt i ansiktet. Jag sjönk ihop på golvet och fick tillfälle att vila. Då kommer domaren fram till mej o så säger han – Hur är det med dej? Det är inte förste gången det händer, sa jag. Är du boxare? Nej, sa jag. Så skrattade jag och reste mig upp. Då applåderade de på läktaren. Jag tittade på domaren och sa att det är nog den enda applåd jag får idag. Då bestämde jag mig. Jag var 43 är och det var hög tid att lägga av.

Engagerad i näringslivet
– Sen la du ju näsan i blöt även när det gäller företagarna i kommunen. Du är ju ordförande i FFLK (Företagsföreningen i Lerums kommun) och sitter med i styrelsen för Dina Försäkringar Väst.
– Jag började som vice ordförande i FFLK. I början var jag rädd och oerfaren och kände mig inte riktigt hemma bland gubbarna i blå kostym och slips. Men efterhand har jag blivit mer erfaren och vågar driva frågor på ett helt annat sätt. Jag känner mig mycket starkare i dag.

Text: Lennart Lauenstein