Dirigenten Sixten Ehrling (S.E) tyckte om att bli titulerad maestro. Han gillade också det något åldriga kapellmästare.

S.E. föddes i Malmö 1918. Hans far ville att han skulle bli bankman men förstod snart att sonen hade en stor musikalisk begåvning. S.E. utexaminerades från Musikhögskolan i Stockholm 1940 där han studerade piano och violin. Så småningom också dirigering. 1942 debuterade han som konsertdirigent i Göteborg och Stockholm. Han var repetitör för Stockholmsoperan 1939-1944, kapellmästare 1944-1953 och musikchef 1944-1953. S.E. hade ett hett temperament och kom ihop sig med orkestern och fick lämna sin befattning.

Sitt stora genombrott som dirigent fick han 1950 då han dirigerade Stravinskys Våroffer. Ett stycke som är svårt med många taktbyten hela tiden. Han dirigerade stycket utantill. Han menade att ”antingen har man partituret i huvudet eller huvudet i partituret”.

Ehrling var chefsdirigent för symfoniorkestern i Detroit 1963-1973. Därefter blev han professor vid Julliard school i New York där han också bosatte sig.

Vi hade honom många gånger i Göteborgs Symfoniker. Säsongen 1974-1975 var han också chefsdirigent för orkestern. Han var mycket tydlig i sitt dirigerande och lätt att följa. Han uppträdde också alltid korrekt mot orkestern. Alltid också väl förberedd.

Lika begåvad som han var när det gällde musik lika obegåvad var han i sitt sociala liv. Han var näst intill folkskygg och hade svårt att möta nya människor. Vid turnéer vi hade med honom väntade han alltid till sista ögonblicket innan han gick ombord på ett flygplan. När vi hade en turné till Kiel åkte han inte med samma båt som orkestern utan tog en annan båt.

Bland orkestermusiker går många historier om Ehrling. Han var snabb i repliken. Rexeds dureform hatade han. Om någon råkade säga du till honom slutade han direkt att prata med denne. En som han lagt bort titlarna med var solooboisten i Stockholms filharmoniker Alf Nilsson (förmodligen hade det skett vid en fest efter en konsert). Vid repetitionen dagen efter sa Ehrling ”Affe” flera gånger. Tills slut blev A.N. trött på detta och sa ”du får sluta och kalla mig Affe det betyder ju apa på tyska”. ”Jaha då kallar jag väl dig för Herr Nilsson” blev svaret.

Lika korrekt som S.E. var mot orkestern lika jobbig var han för personalen runt orkestern. Han var sällan nöjd med någonting. Kom han till sitt dirigentrum och det var släkt sa han ”jaha här är man inte välkommen”. Var det tänt ”det har varit någon inne på mitt rum”. Vid en konsert i Scandinavium var publiken sen. Ehrling slog igång orkestern innan alla var på plats. ”Folk ska lära sig komma i tid när jag dirigerar”.

S.E. var starkt nikotinberoende. Efter konserterna fick en vaktmästare stå beredd med en tänd cigarett.

Han var tydligen inte lika besvärlig mot sin fru Gunnel Lindgren. Hon var skådespelare och premiärdansös på Operan i Stockholm. De gifte sig 1947 och höll ihop livet ut. De fick två barn (flickor) som är bosatta i USA. Ehrling dog i New York 2005 och Gunnel Lindgren 2010. De är båda begravda på Östra kyrkogården i Malmö.

Text: Jan Johansson
Ordf i Kammarmusik i Lerum