Föregångare till kontrabas är viola da gamba. Inte att förväxla med viola (altfiol).
Kontrabasen finns i en mängd olika storlekar från åttondelsbas som spelas av unga nybörjare upp till octabassen som är 3,48 meter och måste manövreras med spakar och pedaler.
Den vanligaste storleken är 3/4 som är knappt 2 meter. Den kallas basfiol, ståbas eller akustisk bas. Förutom olika storlekar har kontrabasen också stor variation i form. Gambaformen har flat botten medan violinformen har välvd botten. Det finns också en form kallad busseto som har ”fettvalkar” i midjehöjd. Den danske skämttecknaren Storm P menade att det ”den vanskligaste med kontrabas är transporterna”. För att underlätta för resande kontrabasister har försök gjorts att konstruera hopfällbara basar. Utan någon större framgång.
I början på 1800-talet åkte kontrabasvirtuosen Dragonetti runt i Europa med sin tresträngade bas och förvånade publiken med framföranden av cello och fagottkonserter. Repertoaren för solistiska framföranden är inte stor utan man får transkribera. Dragonetti komponerade solokonserter för sitt instrument liksom hans landsman Bottesini som också var virtuos kontrabasist. Som sagt är repertoaren inte stor men det skrivs verk då och då för basen. Min tidigare kollega i GSO har till exempel skrivit två kontrabaskvartetter.
När jag som 15-åring började spela hade jag sensträngar (från djurtarmar) på basen. För att strängarna inte skulle torka fick jag hela tiden smörja in dem med fårtalg. Idag består strängarna av spunnen sena eller stål. Jazzbasister brukar ha strängar av annat material bland annat kobolt. Solobasister har tunnare strängar som de kan stämma upp en ton för att kunna höras bättre ut till publiken.
Till skillnad från övriga stråkinstrument som är stämda i kvinter stäms kontrabasen i kvarter. I en orkester spelar cello och bas oftast samma stämma fast basen klingar en oktav lägre. Cellons lägsta sträng är C medan basens är E. För att basister ska kunna följa med cellon ner till C finns femsträngade basar. I GSO spelade jag många år på en sådan bas. På senare år har basister byggt på E-strängen med en extension (förlängning) som ger möjlighet att oktavera cellon ner till C och fortfarande ha fyra strängar.
Klassiskt skolade basister spelar mest med stråke (arco) medan jazzbassister sällan använder stråke utan knäpper med fingrarna (pizzicato). Det finns två varianter av basstråkar. En med fransk fattning som man håller som en fiolist, och en tysk där man har stråken som en gambaspelare inne i handen.
När en orkester reser på turné är det svårt för kontrabasister att komma åt sina instrument för att öva. På kortare turnéer räcker det med den uppvärmning som sker innan konsert. Vid längre turnéer däremot, som den världsturné som GSO gjorde i sex veckor, kände vi att spelförmågan gick ner. I mitten på turnén hade vi två dagar ledigt i Tokyo. Våra baslådor kördes då upp till hotellet och vi kunde öva ordentligt i två dygn. Turnén kunde fortsätta med en pånyttfödd kontrabasstämma.
Kontrabas är ett intressant instrument med vars hjälp jag kunnat försörja mig i livet.
Text: Jan Johansson
