Länsstyrelsen i Västra Götaland ger högsta riskklass och prioritet för sanering av den förorenade strandremsan utmed Säveån vid Gaveriet i Floda.  Men ägaren av marken kommunens bolag Lerum Fjärrvärme vill inte kännas vid att man äger den, inte heller betala för en sanering.
En strandremsa som är fyra meter bred och 60 meter lång döljer miljögifter som kan sippra ut i Säveåns vatten. I strandbädden finns stora mängder krom, men också små mängder arsenik, bly, kvicksilver, zink och oljekolväten. Det finns risk för att dessa föroreningar eroderar ut i Sävenås vatten.
-Vi vet inte i viken omfattning, men om det är mycket vatten i Säveån efter kraftigt nederbörd så blir risken förhöjd, säger Maria L. Gustavsson, länsmiljöingenjör vid Länsstyrelsen i Västra Götaland som är tillsynsmyndighet över det förorenade området.
Läns­sty­rel­sen har god­känt plan för sane­ring av gar­ve­ri­om­rå­det i Floda efter ansö­kan från Gar­ve­ri­ets ägare Chris­ter Har­ling.  Pla­nen omfat­tar både sane­ring på gar­ve­ri­tom­ten fas­tig­he­ten Kuse­backa 2:1 och del av den kom­mu­nägda grannfas­tig­he­ten Almekärr 3:346.
LUKTAR STARKT
Arbetet har påbörjats på garveritomten. Det är en hotspot på drygt 50 kvadratmeter som ligger bakom byggnaderna mot ån.
Vid uppgrävningen luktar det starkt av malmedel alltså naftalen. Medel som användes tillsammans med ekbark vid garvning av djur­hu­dar och skinn. Processen kon­ser­ve­rade och gjorde läd­ret mjukt och håll­bart.
Avfallet från kromgarvningen består av farligare ämnen och det finns i den strandbank som Lerums Fjärrvärme äger. Denna mark bedöms ha den högsta riskklassen 1 enligt Naturvårdsverket så kallad MIFO-metodik. Men Lerums fjärrvärme vill inte betala hälften av saneringskostnaden om 500 000 till 600 000 kronor.
FÖRNEKAR MARK
-Vi betraktar oss inte som en markägare utan äger vattenområdet som tillhör kraftverket 200-300 meter uppströms och fram till Garveriet, säger Håkan Danielsson, VD Lerum Fjärrvärme.
Men strandremsan med fastighetsbeteckningen Almekärr 3:346 ägs av kommunen och har gjort det mycket länge enligt fastighetsregistret.
-Orimligt att betrakta oss som markägare. Någonstans i strandlinjen går gränsen. Den som smutsat ned det, ska betala. Man får gå till botten och utreda det här.
När Christer Harling köpte garveritomten var han väl medveten om att den var förorenad, men ska han också sanera kommunens mark?
Länsstyrelsen som är ansvarig tillsynsmyndighet anser att det förorenade området har högsta prioritet. Vad gör Länsstyrelsen?
-Vi kommer att försöka ställa krav på att det saneras, men har inte gjort det än. Hoppas på en lösning, att kommunen frivilligt ska svara för sin del. Kommunen bör se det som positiv marknadsföring att ta hand om problemet, säger Maria Gustavsson, som för några år sedan tog initiativ till ett möte med flera olika representanter från kommunen och fastighetsägaren Christer Harling.
Hon blir förvånad över att kommunen inte anser sig äga marken. Det är nämligen ett detektivjobb, det kan bli en juridisk akrobatik och en långsam process som kan ta många år för att reda ut vem som ska sanera och om det finns pengar till detta.
-Vi måste göra en ansvarsutredning. Det gäller att hitta tidigare ägare av garveriet eller försöka finna ett företag som kan härledas till garveriverksamheten och som har pengar att betala den kostnaden, säger Maria Gustavsson.
INGENMANSLAND  
Om det inte finns någon tidigare ägare, bedöms om den nuvarande fastighetsägaren, Lerum Fjärrvärme,  kan svara för saneringen. Men i detta fall kan den nya lagen i Miljöbalken kapitel 10 få märkliga resultat.
Lagen säger att den som förorenat marken också ska ställa i ordning den. Om man inte finner någon ansvarig, kan alltså den nya fastighetsägaren blir ansvarig. Dock finns en passus ”förutsatt att marken förvärvats efter 1999”. Kommunen har ägt strandremsan långt innan dess och är därför inte ansvarig.
Ett ingenmansland ur miljösynpunkt, alltså. Det finns då en liten chans att få ett statligt bidrag. Men konkurrensen om dessa pengar är hård.
– Det kan ta många år innan en sådan ansökan ger något, säger Maria Gustavsson.
TEXT: TITTI THORSELL
FOTNOT: Inventering och riskklassning enligt MIFO-metodiken är en metod framtagen av Naturvårdsverket och är i första hand ett prioriteringsverktyg som används av Länsstyrelserna. Riskklassning enligt MIFO-metodiken innebär en sammanvägd bedömning av de hanterade kemikaliernas farlighet, en uppskattning av föroreningsnivå (om denna inte är känd), spridningsförutsättningar inom området samt områdets känslighet och skyddsvärde.
Det är viktigt att poängtera att en riskklassning oftast bygger på en misstanke om förorening. I många fall har inte några provtagningar utförts, men på garveriområdet finns många och noga gjorda provtagningar.