När Wilhelm Stenhammar lämnade orkestern i Göteborg 1922 övertogs dirigerandet av två personer. Ture Rangström och Tor Mann. Det visade sig snart att Rangström hade en ”elastisk taktkänsla” dvs han var orytmisk och dessutom en usel dirigent. Han erbjöds att få dirigentlektioner men det gick hans ära förnär så han slutade och Mann blev den enda fasta dirigenten.
Tor Mann var en driven cellist och fick som 18-årig plats i Operans orkester i Stockholm. När han första dagen skulle hänga av kläderna knackade någon på hans axel ”Den där kroken har jag hängt på i 40 år. Min herre får vara vänlig och hänga sina kläder någon annanstans”. Vid första repetitionen spelade han på av hjärtans lust. Då vänder sig cellisten framför honom ”De`va`fan vad herrn verkar intresserad”. Kanske ett mottagande han inte väntat sig.
Han hade en naturlig talang för att dirigera, men hade aldrig någon lärare. I stället åkte han tre vintrar på ett stipendium ner till Berlin där han fick sitta och studera orkesterns många fina dirigenter. Han fick också dirigera både orkestrarna i Berlin, Wien, Dresden och tjeckiska filharmonin vid flera tillfällen.
Efter att i många år varit husvilla efter konserthusbranden på Heden 1928 kunde orkestern flytta in i sitt nya konserthus 5 oktober 1935. Tor Mann dirigerade naturligtvis invigningskonserten. Konserthuset var ett lyckokast för sin perfekta akustik. Däremot var utrymmet för musikerna inte det bästa, men musikerna trivdes i sitt nya ”hem”. Något som gjorde att också blev på glatt humör var att de i oktober fick helårslön och dessutom en månads semester. Det var radiotjänst som gick in med pengar. Tidigare hade de haft lön endast sju månader om året och fått försörja sig på annat sätt under de övriga fem månaderna.
Tor Mann trivdes i Göteborg och musikerna med honom. Han hade utvecklat orkestern till en bättre orkester än på Stenhammars tid. Det var mycket nordisk musik på programmen. Han var nära vän med både Sibelius och Nielsen. Ändå, när han fick erbjudande att bli chefdirigent för Radioorkestern 1936, accepterade han det. Han blev samtidigt lärare i dirigering vid kungliga akademien. Han var mycket eftertraktad som gästdirigent hos de flesta orkestrarna i Norden.
Hustrun Lisa dog 1950. Redan samma år gifte han om sig med Ortrud, en dirigentelev. Med sina kontakter försökte Tor hjälpa henne till en dirigentkarriär. Vid tre tillfällen var hon i Göteborg men orkestern tyckte inte att hon var någon lysande dirigent. Det gjorde inte publiken heller så hon fick lägga ner dirigerandet.
Efter sin pensionering blev Tor Mann lärare på Ingesunds musikskola i dirigering, men han hade också hand om elevorkestern. Han trivdes med oss elever och stannade ibland kvar i helgerna. Då kunde han knacka på när vi fikade på något rum och kom in och berättade om sitt händelserika liv. Han var en mycket fängslande berättare. Speciell kontakt fick den klass jag gick i. Efter examen blev hela klassen inbjuden till hans sommarparadis Ropareberget vid Älgarås Töreboda.
Tyvärr blev inte de sista åren av hans liv de bästa. Ortrud och deras dotter hade köpt en hästgård i Skåne som slukade pengar och dränerade Tors bankkonto. Han fick sälja några originalpartitur och ta tjänst som cellolärare i Töreboda för att livnära sig.
Av en tillfällighet träffade jag Tor på Kungsgatan i Stockholm 1973. Han kom gående stödd av en käpp och såg märkt ut efter att ha opererat bort en stor bit av tjocktarmen. Han skojade om att han hade flera meter kvar. Det var sista gången jag såg Tor Mann. En person som jag tyckte mycket om. Cancern kom tillbaka och ändade hans liv 29 mars 1974.
Text: Jan Johansson
Kammarmusik i Lerum