”Var ligger Stora Lundby?” Denna fråga dök upp, när jag på en second hand-marknad fann en cd-skiva med titeln ”Jul i Stora Lundby”. Omslaget pryddes av en kyrka och en klockstapel i månsken. Julskivor hittar man jämt och ständigt, men denna innehöll så många för mig okända sånger, att jag beslöt att köpa den.
Rikt musikliv
Man kunde inte undgå att bli imponerad av musiklivet i denna församling. Förteckningen över medverkande upptar en halv sida. På förstasidan sammanfattas artisterna. Endast de viktigaste anges: ”Körer från Lundby församling – Eva Thersthol, solist – Clausen-kvartetten – Johan Gustafsson, dirigent”. Sångerna inspelades 2001-2002 i Stora Lundby kyrka och församlingshem. Frågan ”Var ligger Stora Lundby?” kvarstod dock. Lundby på Hisningen var välkänt för mig, men Stora Lundby kände inte vare sig jag eller andra till, tycktes det. Snart nog skulle jag lära mig, var kyrkan fanns, och varför så få känner till namnet. Stora Lundby är ett av många församlingsnamn, som delvis har ersatts av namnet på en tätortsbildning inom församlingens gränser. När Västgötabanan invigdes år 1900, fick församlingen ett stationssamhälle, som hette Gråbo och har blivit mycket större sedan dess. Namnet Gråbo har i stort sett ersatt Stora Lundby. Västgötabanan har – dumt nog – lagts ner, men behovet av kollektivtrafik har inte försvunnit. Man kan åka ”Gråbosnabben” från Göteborg till Brobacka korsväg mellan sjöarna Mjörn och Anten. Man kan åka ”Blå express” mellan Göteborg och Gråbo. Mellan Göteborg och Gråbo kan man tack vare dessa busslinjer nå tre gamla och mycket värdefulla kyrkor: Angered, Bergum och Stora Lundby. När man kommer till Stora Lundby, är man snuddande nära Gråbo, men man befinner sig fortfarande på landsbygden.
Kvarstående stigluckor
Stigluckorna har fått vara kvar på sina ursprungliga platser, fastän kyrkogårdsmuren har flyttats ut.
När jag hade kommit underfund med dessa busslinjer, gjorde jag – som ni förstår – ett par bussresor. Den första gick till Stora Lundby. Kyrkan visade sig vara ännu vackrare än cd-skivans omslagsbild. (Oftast brukar det som bekant vara tvärtom.) Kyrkogården hade varit betydligt mindre, men den hade utvidgats. Kyrkogårdsmuren hade då flyttats ut, men stigluckorna fick stå kvar på sina ursprungliga platser. De gjorde ett närmast surrealistiskt intryck, där de stod mitt bland gravkvarteren utan synbara samband med kyrkogårdens gränser. Stigluckorna är en utmärkt och närmast konstnärlig påminnelse om församlingens historia och tillväxt. När man stiger in i kyrkorummet, finner man en ytterst välhållen kyrka, fylld av klenoder av hög kvalitet.
Gravstenar på kyrkogången
I kyrkogången ligger gamla gravstenar som golvbeläggning.
När man vandrar på kyrkogången mellan vapenhuset och altaret, finner man att kyrkogången mellan bänkkvarteren är stensatt av riktigt gamla gravstenar. Ord och siffror på stenarna är lättlästa. Eftersom stenarna ligger ner, fylls bokstävernas linjer av vitt stoft. Detta är ett utmärkt sätt att bevara gravstenar. Själva gravarna är sedan länge återanvända, och gravstenarna har givetvis då flyttats undan. Sådana gravstenar kan lätt slängas både hit och dit, skadas och slutligen försvinna. Jag brukar säga, att om man vill, att någonting skall bli kvar i ett hus, finns bara ett säkert sätt, nämligen att mura fast föremålen i väggarna. Efter att ha besökt Stora Lundby kyrka kommer jag att tillägga, att man också kan mura fast föremålen i golvet.
Återanvända delar av altarringen
På orgelläktarens barriär mot kyrkorummet finns bilder på de fyra evangelisterna och andra gudsmän, som håller textremsor med profetior eller bekännelser om Jesus Kristus. Något sådant har jag inte tidigare sett på andra håll. Det vanliga är att man på läktarbarriären har bilder på Frälsaren och de tolv apostlarna. Altaruppsatsen, predikstolen och den medeltida dopfunten är av hög kvalitet, liksom basunängeln. Här som på andra håll har man haft en altarring, som var en halvrundel. Man har öppnat ringen men tagit till vara och återanvänt den överblivna delen av altarringen. Den har gjorts om till en läspulpet för den präst eller kyrkvärd, som sitter på en stol vid väggen till vänster om altaret. Det är utmärkt att på detta sätt återanvända en del av inredningen. Den är visserligen inte fastmurad i väggen (eller golvet), men man hyser ändå gott hopp om att också denna del av altarringen kommer att få vara kvar i kyrkan, eftersom den har en uppgift och alltså behövs.
Text och foto: Lars Gahrn
Lars Garns blogg
Wikipedia: Lars Gahrn
