//

Samtal med konstnären Ariana Ramhage

Konstnären Ariana Ramhage är aktuell med sin utställning i Solkatten i Lerum. 1981 kom Ariana till Sverige som ung arkitekturstuderande. Hon hade tänkt stanna i två veckor men av tillfällighet blev hon kvar i Sverige. Hon missade helt enkelt färjan tillbaka till Polen. Dagen efter gick det inte längre att resa till Polen, för då hade Polen försatts i krigstillstånd.

Ariana Ramhage

Klockan sex på morgonen den 13 december 1981 meddelade general Wojciech
Jaruzelski, premiärminister och kommunistpartiets generalsekreterare, att ett landsomfattande undantagstillstånd hade införts. Han ville stoppa den anarki som fackföreningsrörelsen Solidaritet hade skapat genom sina strejker. För Ariana innebar det att hon inte kunde resa hem.  Inte heller kunde hon hålla kontakt med släkt och vänner. Ariana blev kvar i Sverige och hon återupptog sina arkitekturstudier. Sin arkitektexamen tog på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg.

– Ariana Ramhage, hur länge har du ställt ut här i Solkatten?
– Här har jag varit i några veckor, svarar Ariana.
– Och hur länge har du målat?
– Det är så länge så jag vill nästan inte säga det. Det är ungefär som att fråga hur gammal jag är. Jag började måla när jag var tre år, och jag har hållit på i sextio år. Det måste jag fira på något sätt, kanske nästa år.
– När kom du till Sverige?
– Till Sverige kom jag 1981, för drygt 40 år sedan. Jag är politisk flykting. Det var inte så bra tider i Polen då. Kommunismen härjade fortfarande och Polen var en sovjetisk lydstat. Men utvecklingen har gått väldigt fort i Polen. Det trodde jag inte då.
– När kom du till Lerum?
– Fyra och ett halvt år efter det att jag kom till Sverige. Jag träffade min man då och det var han som drog mig till Lerum. Jag hade ingen koppling till Lerum tidigare.
– Vilket år var det?
– Vi gifte oss 1986, för trettiosju år sedan.
– Och så började du jobba i kommunen?!
– Ja, jag jobbade som planarkitekt i Lerums kommun i nästan tre år.
– Hur länge har du försörjt dig på att måla?
– Min första utställning hade jag 1996 här i Lerum, så det är många år sedan. Det var Lerums konstförening som bjöd in mig. Det var i tingshuset, jag sålde alla tavlor.
– Och sen har det bara fortsatt?
– Jag hade en utställning till med Lerums konstförening i tingshuset. Vi har utställningar här hemma varje jul och det är uppskattat. En del kommer för att se tavlor och andra kommer för att se vår julgran. Vi brukar ha en julgran som är fem meter hög.
– Var bor du?
– Jag bor på riktiga landet utanför Gråbo. Riktiga vischan mellan skog och åker. Det uppskattar jag. Men egentligen är jag en storstadsmänniska. Jag flyttade hit tack vare min man, jag säger inte på grund av utan tack vare, för jag trivs så bra där. Vi har byggt ett väldigt stort hus som passar bra som galleri. Folk tycker det är ett roligt utflyktsmål.
– Hur kom du på det här att ställa ut i Solkatten?
– Jag kom inte på det. Jag fick en fråga om att ställa ut och det passade mig bra. De bygger just nu om vägen till vårt hus så det är svårt för bersökare att komma till utställningen där. Sen blir det ny väg och då blir det väldigt lätt.
– Då flyttar du hem igen?
– Ja, det kan man säga. Det är alltid öppet hemma hos mej, men besökare får ringa innan dom kommer. Jag sitter inte där och väntar. Men när det är utställning så kan folk komma när dom vill. Det känns friare för många att inte behöva beställa tid.
– Dina framtidsplaner är väl att fortsätta att måla misstänker jag.
– Ja, jag ska inte gå i pension. Det finns några yrken där man inte går i pension. Konstnär är ett av dom. Min plan för närmaste tiden är att ha utställning i Grundsund till sommaren. Det blir även i Kungshamn och sen vet jag inte riktigt. Vi har några förslag, kanske Marstrand. Vi får se om vi återkommer till Marstrand. Där har vi haft många härliga utställningar.
– Målar du något annat än skärgårdsmotiv?

Midsommardans
Seglande katter


– Ha, ha. Jag har mest skärgårdsmotiv, men nu har jag målat en tavla som är väldigt annorlunda. Jag studerade den svenska konsten från tidigare och upptäckte att förr i tiden målade man midsommaren rätt så ofta. Jag har inte sett någon ni midsommar tavla efter Zorn. Så jag tyckte det var dags för en ny. Om du vänder dig om så ser du den. Den är inte så snäll som mina andra tavlor. Den är lite busig. Så jag tänkte målade dom dansande. Man kan inte veta riktigt om det är riktiga människor eller om det är näcken och älvorna som dansar. Det är varelser med karaktär.
Kommer du att måla mer sånt?
Jag målar ibland tavlor som skiljer sig från alla andra. Det måste jag göra för mitt eget välbefinnande. Man ha nåt annat. Jag sålde en med hundar i går. Jag har också några katter som seglar.
Varför så många skärgårdsmotiv?
Jag tycker om att vara på kusten och jag har kopplingar till Bohuslän i tidigare släktled. Jag släktforskar och det är en slags förberedelse för livet efter detta. Jag har länge jämfört mig med mina gamla släktingar som jag har spårat till Bohuslän. Väldigt många bohuslänningar. Konstigt, jag är ju född utomlands, men det är mest svenska släktingar jag har. På TV såg jag min gamle släkting Olof Skötkonung. Jag har vikingabakgrund. Jag tror det är 25 generationer bakåt. Min koppling till Bohuslän gör att jag säkert kommer att fortsätta med mina skärgårdsmotiv.

Text: Lennart Lauenstein

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.

Tidigare Historien

Adam Cwejman drog fullt hus

Nästa Berättelse

Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Arne Molander (M): "Alla Lerums orter är lika viktiga" 

Senaste artiklarna

Mannen från Dingle

”Jag är från Dingle”. Så brukar körledaren Gunnar Eriksson inleda sina något