Lerums Nyheter

Pierre Gustafson är andra generationen av ägare till Sellmans Uti Lerum, Herrmode. Att en tredje generation kommer att äga och driva herrmodeaffären är inte troligt. ”Nej våra två vuxna barn är inte intresserade. De har funnit andra vägar i livet, och det är helt okej. Varje människa måste få välja sitt eget liv,” säger Pierre Gustafson. Vi har gått en trappa ner i den välsorterade herrmodeaffären, som ligger i Solkattens köpcentrum i Lerum. Nu sitter vi det lilla köket och Pierre berättar att han nästan föddes in i Sellmans Uti Lerum. ”Ja, min mamma var gravid med mig, när min pappa och hon övertog affärsrörelsen från Gösta Sellman. Det var den femte december 1960." Sellmans var då en slags diversehandel och sålde bland annat pyjamasar, arbetskläder och skjortor. Pierres pappa Hugo Gustafson var handelsresande i skjortor och kom på så sätt i kontakt med Selmas. När gamle Gustafson, som fyller 92 år i höst och pigg som en nötkärna, övertog affären, ändrade han sortimentet och det blev mer herrkonfektion. Eivor Hedin, som kanske många Lerumsbor minns, ingick i köpet och hon blev kvar i affären i över 40 år. Pierre, som förresten fyller 59 år i sommar, gick i högstadiet på Torpskolan. Redan när han var 14 år började han jobba i affären och fortsatte med det samtidigt som han gick tvåårig ekonomisk linje i Katrinelund. Han trivdes dock så bra i affären att han ville sluta skolan i förtid för att börja jobba på heltid. Men hans pappa tyckte att han skulle gå ut skolan först. Men se det tyckte inte Pierre. En dag la han helt sonika ihop sina skolböcker, gick upp till rektorn och sa att han ville sluta skolan för att börja jobba hos sin pappa istället: ”Rektorn tyckte också att det var en bra idé. Han sa att han trodde att jag skulle lära mig lika mycket i affären som i skolan, berättar Pierre." 2018 hade han jobbat hos Sellmans i 40 år. Han började på våren, närmare bestämt 15 februari 1978. Först jobbade han tillsammans med sin pappa: ”Min pappa vågade ge mig eget ansvar, han litade på mig. Det var därför det fungerade så bra. Jag är övertygad om att det är en jättebra mix när två generationer arbetar tillsammans. Då förenas den äldres erfarenhet med den yngres entusiasm. Förutsättningen är att de trivs tillsammans,” säger Pierre och tillägger att något som är bra med att ha eget företag är att man kan ge sina barn sommarjobb. Nu jobbar Pierre tillsammans med sin fru Pernilla, vilket fungerar alldeles utmärkt, enligt Pierre. Man kan inte bara prata om generationer när det gäller ägarna till Sellmans. Även kunderna har gått från generation till generation. Sellmans har ett sortiment som vänder sig till såväl 20-åringar som 70-åringar. ”Det blir söner, fäder och farfäder,” skrattar Pierre, men blir sedan allvarlig. ”Vi har många lojala kunder, men vi måste hela tiden förnya och föryngra sortimentet så att det passar kundunderlaget.” Pierre säger sig inte vara särskilt orolig för e-handeln. ”Neej, min erfarenhet är att kunderna sitter hemma och ser på foton av kläder på sin mobiltelefon. Sedan kommer de hit ner till affären och visar på ett foto och säger att en sådan här kavaj vill jag ha.” Pierre tycker också att nätet innebär transparens, vilket gör att kunderna kan jämföra priser och varumärken. Sellmans Uti Lerum har satsat på varumärken som är lite dyrare. ”Ja, vi bygger vår affärsverksamhet på kvalitet, service och kompetens. Det är våra leverantörer som hela tiden måste ligga i framkant, t o m ett år i förväg när det gäller mode. När vi köper in, tänker vi på att vi inte köper bara det som vi själva gillar utan att vi köper till våra kunder. Men vi köper aldrig in något som vi själva tycker är fult!” Pierre och Pernilla är måna om att ha det senaste i modeväg, men de måste också alltid ha ett grundlager. Sorgslipsar, svarta och vita är ett måste. ”Ja vi måste alltid ha dem i lager. Det vore förfärligt om vi inte hade det, när en kund kommer och frågar efter en.” Till sist påpekar Pierre att köpcentret Solkatten, numera fungerar bra. ”Ja, här kan kunden både köpa kalsonger och gå på Systemet under samma tak.” Text &Bild Helene Bergman